Ligger där med tom blick likt en slokande blomma. Har svårt att sätta ord på vad det är men känner desto mer. Mamma och pappa försöker allt utan att lyckas och känner sig uppgivna och misslyckade.

Många barn, på tok alldeles för många, mår dåligt och det går allt längre ner i åldrarna. Enligt Folkhälsomyndigheten har antalet barn i åldern 10—17 år som fått en psykiatrisk diagnos av läkare inom specialiserad vård eller fått psykofarmaka ökat med 100 procent det senaste decenniet. Men mörkertalet är stort eftersom många får vänta väldigt länge på att få hjälp. Köerna till bup är milslånga, det finns ingen samordning mellan skola, vård och socialtjänst. Den som får betala priset är barnet. Något är riktigt skevt när vi i vårt välfärdssamhälle inte lyckas värna de mest sköra.

Sedan årsskiftet är barnkonventionen lag i Sverige och regeringen har fördelat 370 miljoner kronor till regionerna för att få till mer resurser till bup. Ändå fortsätter köerna dit att ringla sig långa. Vår granskning visar att var fjärde ung fick vänta längre, ibland mycket längre, än vårdgarantins 30 dagar på en första kontakt med bup. För ett barn är det eoner av tid och kan i värsta fall påverka för livet.

Men det finns lysande undantag. I Halland tar man inom projektet ”En väg in” emot alla sökande och lotsar dem vidare. Även om de får vänta känner de sig omhändertagna. Barnläkarmottagningen Stockholm Kids är ett annat exempel där enheter jobbar gränsöverskridande. Att ett lågstadiebarn med självmordstankar fick vänta i åtta månader på att få hjälp hoppas jag är ett tragiskt undantag. Och att Halland och Stockholm Kids blir det normala — i stället för lysande undantag.
Michelle Wahrolén