Kommentar: Nya rollen mer på agendan
Sverige ligger efter i utvecklingen av den nya avancerade sjuksköterskerollen. Länder som Kanada, USA och Storbritannien har haft dem i många år.
Internationellt kallas de advanced nurse practitioner. De har en hög klinisk kompetens, både inom omvårdnad och medicinsk bedömning, och ofta en akademisk utbildning på masternivå. De arbetar självständigt i olika vårdsammanhang, från glesbygdens primärvård till akutsjukhusens operationssalar.
Våra grannländer har sprungit förbi och i Finland arbetar i dag omkring 1 000 avancerade specialistsjuksköterskor.
Det största steg som hittills tagits i Sverige var när Linköpings universitet 2012 startade utbildningen till avancerad specialistsjuksköterska inom kirurgi. En satsning har också gjorts på primärvårdsspecialister i Övertorneå. Nu arbetar omkring 30 avancerade specialistsjuksköterskor och avancerade kliniska specialistsjuksköterskor i landet.
Sedan har inte mycket hänt, mer än att de som redan är verksamma i rollen utvecklar den och vården där de arbetar, samt forskar själva. Men förra året togs plötsligt ett kliv framåt, när regeringens utredare av specialistsjuksköterskeutbildningen föreslog att Sverige formellt ska införa denna höga nivå inom omvårdnad.
Men förslaget kritiserades hårt av remissinstanser som Socialstyrelsen, arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening. De applåderar visserligen att rollen ska införas, men kritiserar hur. Alla vänder sig emot att den nya sjuksköterske- funktionen skulle ha en egen legitimation.
Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening vill också se andra krav, som att utbildningen ges på masternivå, och att de sökande har klinisk erfarenhet och tidigare specialistutbildning. De två organisationerna har tillsatt en arbetsgrupp för att driva frågan.
Det är inte svårt att se behovet av dessa supersjuksköterskor i svensk sjukvård. Kanske kan dessa omvårdnadsproffs, som vidareutbildats för att göra medicinska bedömningar, framöver minska kostnaderna för dyra stafett- läkare, framför allt i glesbygden.