På natten blev den 71-åriga kvinnan illamående. Hon kräktes och fick diarré, och på morgonen dessutom buksmärtor. Hon ringde då ett barnbarn som genast kontaktade larmcentralen. Efter fem minuter var en ambulans på plats.

Ambulanssjuksköterskorna konstaterade att kvinnan var allmänpåverkad, blek, kallsvettig och hade andningssvårigheter. De körde henne till närmaste akut-/jourmottagning.

Sjuksköterskan som tog emot kvinnan placerade henne på en intagningssal. Där prioriterades hon ned till ett fall för primärvården. Tre och en halv timme senare hämtades patienten av en överflyttningstransport, en »lättambulans«, som körde henne till vårdcentralen där en undersköterska tog emot henne.

En halvtimme senare fick patienten träffa en läkare som konstaterade att 71-åringen hade en bukåkomma och rekvirerade en ambulans för transport till kirurgakuten.

Patienten opererades för propp i bukens blodkärl och tillbringade sedan två månader på sjukhus innan hon avled.

Kvinnans son och barnbarn anmälde ansvarig personal vid ambulanssjukvården, akutmottagningen och vårdcentralen till Ansvarsnämnden.

Den ansvariga ambulanssjuksköterskan skrev i sitt yttrande att han utifrån ambulansverksamhetens riktlinjer bedömde att medicinakuten var den lämpligaste vårdnivån. I området där kvinnan bor kan patienter transporteras till närmaste vårdcentral, till akutmottagningen i närmaste stad - om åkomman bedöms kunna tas omhand på medicinklinik - eller till specialistklinik för andra tillstånd. Ambulanspersonalen bedömer själv vart patienten ska föras.

Sjuksköterskan som signerade ambulansjournalen då hon tog emot patienten mindes till en början i stort sett ingenting. I ett senare yttrande hävdar hon att intagningssalarna bevakas av akutmedicinpersonal som även sköter transportbeställningar. Sjuksköterskan skrev också att hon i efterhand kan se att hennes och eventuellt andras dokumentationsförsummelser gör det svårt att se vad som hände.

Ansvarsnämnden skriver att det är oklart varför kvinnan prioriterades ned på akutmottagningen eftersom det inte finns dokumenterat att en bedömning gjordes. Men nämnden finner det ytterst osannolikt att 71-åringen förbättrades så mycket att hon kunde prioriteras ned från en tvåa till en fyra för att strax efter få prioritering ett på vårdcentralen. Det finns ingenting som talar för att sjuksköterskan tillkallade läkare för undersökning och bedömning, skriver nämnden och ger henne en varning. Nämnden har ingen kritik mot ambulanssjuksköterskorna eller mot personalen på vårdcentralen.

Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 2005/3577:a4).


Kommentar: Beslutsstöd verkar ha saknats

– Den här sjuksköterskan har bara genom att titta på kvinnan ändrat prioriteringen från en 2:a till en 4:a. Det är anmärkningsvärt och ledde till den fördröjning av diagnosen som gjorde att patienten inte klarade upp det på slutet, säger Ulla Tisell.

Hon är verksamhetschef, sjuksköterska och på halvtid projektledare för införandet av ett gemensamt beslutsstöd för hela region Skåne. Patientflödet ska standardiseras och en symtombaserad triagehandbok tas fram.

– Får man in en sjuk patient måste man ha verktyg i form av standardiserade beslutsstöd med vissa parametrar för att kontrollera alla vitala funktioner, som att lyssna på hjärtat och ta puls och blodtryck. Men den här sjuksköterskan har inte haft någon checklista på vad hon ska titta på när hon möter sina patienter. Det verkar inte ha funnits beslutsstöd på någon vårdnivå. Ulla Tisell säger att oavsett var en patient tas emot akut – av ambulanspersonal, på akuten eller på vårdcentralen – så bör hon bedömas utifrån samma parametrar.

– För att kunna göra det behöver alla instanser använda sig av samma beslutsstöd. Med standardiserade mallar där vissa saker måste kontrolleras på varje patient som söker akut blir omhändertagandet effektivare, patientsäkerheten ökar och risken för felbedömningar minskar.