En 51-årig kvinna som åtskilliga gånger hade vårdats för sin manodepressivitet togs in på vårdintyg efter att ha återinsjuknat i ett maniskt skov.

Patienten var mycket orolig. Flera gånger togs hon bort från de andra patienterna och placerades i ett isoleringsrum. En kväll då hon återigen blev högljudd, bankade med sängen i golvet och störde placerades hon vid midnatt i ett isoleringsrum med stängd dörr.

Då kvinnan hade somnat halvannan timme senare hävdes isoleringen.

Personalen tittade till kvinnan från dörren regelbundet under natten men gick inte in eftersom de var rädda för att väcka henne.

På morgonronden rapporterade de att patienten sov men då avdelningsföreståndaren skulle titta till kvinnan vid elvatiden var hon livlös.

Överläkaren som tillkallades konstaterade att kvinnan troligen hade varit död i flera timmar. Obduktionen visade att 51-åringen hade dött av utmattning.

Patientens make anmälde ansvarig läkare och sjuksköterska till Ansvarsnämnden, bland annat för att sjuksköterskan själv hade beslutat om avskiljandet.

Ansvarsnämnden skriver i sin bedömning att patientjournalen inte ger minsta vägledning om hur den överläkare som behandlade patienten hade tänkt sig behandlingsupplägget. Läkarjournalen innehåller ingen bedömning av de många tvångsåtgärder som sattes in, av de svåra situationerna med kvinnans utagerande eller av hennes störiga och aggressiva beteende.

Kvinnan medicinerade med Haldol, Stesolid, Inderal, Lithionit, Risperdal, Akineton, Apodorm, Nozinan och Trilafon. Denna oortodoxa behandlingsmodell ? med en kombination av tre farmakologiskt likartade neuroleptika med liknande biverkningsmönster ? anser nämnden borde ha kommenterats i journalen.

En biverkan av neuroleptika är lågt blodtryck. Därför var det fel att dagen före dödsfallet ordinera Inderal utan
att dessförinnan ha mätt blodtrycket. Nämnden anser dessutom att den dos bensodiazepiner som kvinnan fick borde ha höjts och att en kroppsundersökning skulle ha gjorts. Nämnden ger överläkaren en erinran.

Sjuksköterskan hade inte rätt att fatta det beslut om tvångsåtgärd som han gjorde och det fanns inga omständigheter som gjorde det ursäktligt, skriver nämnden. Varje legitimerad sjuksköterska har basala kunskaper om övervakning och han borde utifrån sina grundläggande kunskaper i omvårdnad ha förstått att observation genom ett fönster inte var tillräckligt.

Patienten hade legat orörlig i exakt samma ställning under en mycket lång tid och sjuksköterskan borde ha insett att allt inte stod rätt till. Ansvarsnämnden ger honom därför en varning.

Överläkaren överklagade till länsrätten men för sjuksköterskan har beslutet vunnit laga kraft (hsan 2005-2598:b1).


Kommentar: Allvarligt att avskilja på eget bevåg

– Tvångsvård är en myndighetsutövning och det är helt nödvändigt att personalen har klart för sig vad som gäller. Att sjuksköterskan avskiljde patienten på eget bevåg är oerhört allvarligt, säger Anna Björkdahl, psykiatrisjuksköterska och doktorand vid Karolinska institutet i Stockholm.

Ur ett generellt omvårdnadsperspektiv anser hon att det är förståeligt att man tittar till patienten genom fönstret, kvinnan behövde verkligen ostörd vila. Men med djupare kunskaper om psykiatrisk omvårdnad vid maniska tillstånd hade ett tydligare fokus lagts på risken för kollaps.

– Med det hade omvårdnadsdiagnosen tydligare  lett till mer strukturerade preventiva åtgärder och observation av sådant som uttorkning, undernäring, sömnbrist, puls, tryck och andningsfrekvens. Varför har man inte sett till att enheten lagt större vikt vid specifik psykiatrisk omvårdnad?