Tre månaders värk efter operation

Patienten hade full känsel i benet under operationen men ingen förstod hur ont hon hade.

Den 73-åriga kvinnan besvärades av knäledsartros och opererades därför med knäledsprotes. Operationen blev långdragen och patienten börjar få alltmer ont. Anestesisjuksköterskan kontaktade narkosläkaren som ordinerade extra läkemedel. Också efter operationen hade kvinnan fortsatt ont i sitt vänsterben. Hon fick så småningom en remiss till en smärtläkare som hjälpte henne med smärtlindringen.

Patienten hade då haft ständig värk i tre och en halv månad och hon anmälde narkosläkaren och anestesisjuksköterskan till Ansvarsnämnden. Hon skriver att hon hade påpekat flera gånger under operationen att hon hade ont men personalen hade inte trott henne, fast hon hade sagt att hon hade full känsel och inte kunde röra benet.

Narkosläkaren skrev i sitt yttrande att hon hade ordinerat Carbocain 10 mg/ml att ge 3 ml plus 3 ml i epiduralkatatern och sedan infusion Breiviks blandning (lokalbedövning + morfin) 6 ml/timme i epiduralkatatern då anestesisjuksköterskan ringde henne och sa att patienten började få ont.

Läkaren hade inte fått några signaler om att det rörde sig om en allvarlig smärtproblematik eller att hon borde komma till operationssalen.

Sjuksköterskan skrev att läkaren ordinerade 3 ml lokalbedövning i epiduralkatetern. Efter ny kontakt tio minuter senare fick hon ordination på kontinuerlig infusion i epiduralkatetern på Breiviks blandning. Tjugo minuter senare ringde hon en tredje gång upp läkaren och fick då ordination på ytterligare 3 ml lokalbedövning i epiduralkatetern.

För att hjälpa patienten ännu mer fick hon dessutom 30 mg sömnmedel Propofol intravenöst, skrev sjuksköterskan.

Ansvarsnämnden skriver i sin bedömning att patienten helt klart inte har fått tillräcklig smärtlindring under ingreppet. Ingenting tyder dock på att epiduralkatetern skulle ha lagts in fel eller att läkaren har gjort något annat fel i samband med bedövningen inför ingreppet.

Om läkarens smärtordination under operationen gavs vid ett tillfälle så var den riktig om än något försiktig, skriver nämnden.

Men om hon blev uppringd tre gånger för att smärtlindringen inte hjälpte borde hon ha gått till operationssalen för att själv ta ställning till patientens behandlingsbehov.

Det går inte att reda ut vad som sades mellan patienten, läkaren och sjuksköterskan och inte heller varför ingen i tid har uppfattat graden av besvär och åtgärdat dem på rätt sätt.

Nämnden lämnar därför anmälan utan åtgärd (hsan 2006/0712:b2).