Mamman kontaktade barnavårdscentralen för att hon tyckte att dottern gick konstigt. Sjuksköterskan lugnade henne och man kom överens om att följa upp gångstilen vid 18-månaderskontrollen en månad senare. Då konstaterade läkaren flickans vaggande gång och beställde en röntgenundersökning av höfterna.

Tre veckor senare kom svaret. Det signerades av sjuksköterskan. Han skrev också att läkaren hade sett det och att pappan hade fått besked om att dotterns höfter var normala.

Vid ett bvc-besök sju månader senare hade flickans besvär förvärrats. Hon hade svårt att gå, haltade, snubblade och blev allt tröttare. Läkaren och sjuksköterskan granskade då tillsammans röntgensvaret som konstaterade luxation bilateralt i höfterna. Sjuksköterskan informerade föräldrarna. Flickan remitterades till en ortopedklinik och fick ett behandlingsprogram med ett par veckors sträckbehandling inför kommande operationer.

Mamman anmälde vårdcentralsläkaren och bvc-sjuksköterskan till Ansvarsnämnden. Läkaren kan inte minnas om han har sett röntgensvaret, men han har inte signerat eller noterat i bvc-journalen att svaret har kommit. Sjuksköterskan skrev i sitt yttrande att han missade ordet »luxerade« längst ned till höger på remissvaret från röntgen. Förmodligen höll han tummen just där då han läste svaret. Han var säker på att läkaren hade sett svaret då de gick igenom journalerna och skrev därför det, sin signatur och datum på röntgensvaret. För att vara »smidig« sorterade han sedan in svaret i journalen utan att kräva signatur av läkaren. Sjuksköterskan konstaterar själv att det ledde till att flickans operation blev fördröjd i många månader.

Ansvarsnämnden skriver i sin bedömning att man inte har kunnat reda ut om läkaren såg remissvaret och därför inte kan säga att han har handlagt det fel. Däremot får han en erinran för att han inte följde upp remitteringen.

Vårdcentralen saknade rutiner för vad sjuksköterskan ska göra då en läkare lämnar tillbaka ett osignerat remissvar, skrev nämnden. Men det var ändå fel av sjuksköterskan att hantera svaret som om det hade granskats som det skulle. Han får därför en varning.

Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 2006/0179:B2).


KOMMENTAR: Allt för vanligt med dåliga rutiner

Att direkt meddela ett medicinskt ställningstagande är inte omvårdnad utan en medicinsk handling som läkaren har ansvar för. Uppgiften kan delegeras och i ett enskilt fall kan läkaren be sjuksköterskan att lämna ett besked. Men här tycks det ha varit en rutin, liksom att signera för doktorn, kommenterar Kerstin Segesten professor emerita i vårdvetenskap. Hon hävdar att det är alltför vanligt med dåliga och illa fungerande rutiner i sjukvården – eller inga rutiner alls.

Många fler borde arbeta fram tydliga, skriftliga rutiner. Annars glider ansvaret lätt i väg och då kan följderna bli så tråkiga som här. Varken läkaren eller sjuksköterskan tycks ha varit klar över sin professions yrkesansvar. Det är inte ovanligt att sjuksköterskan gör långt mer än det professionella ansvaret sträcker sig. För att hon vill vara duktig, visa att hon är smidig och för att hon vill underlätta för läkaren. Förr gick mycket av sjuksköterskans arbete ut på att serva läkarna. Men nu har vi ett eget kompetensområde, omvårdnad, och ska framför allt bli duktiga i det. Då får patienten en god och säker vård, säger Kerstin Segesten.