Döden är ju oundviklig. Är det inte mer hur vi dör än att vi dör som skrämmer oss?

— Jo, många är rädda för att vi ska ha svåra smärtor och tvingas lida. Det är väldigt synd att det har blivit så. Vi har ju aldrig haft tillgång till så mycket hjälp i livets slutskede som vi har i dag. Men resurserna räcker inte alltid. Många tvingas se sina anhöriga tyna bort på opersonliga vårdinrättningar med knappa resurser och bristande omsorg. Det skrämmer oss.

Är vi rädda för att låta sorgen ta plats?

— Absolut. Sorgen skrämmer oss, vi vet inte riktigt hur vi ska närma oss sörjande människor. Vi är väldigt fokuserade på att lämna sörjande människor i fred. Vi är också väldigt rädda för att säga ”fel saker”, så rädda att väldigt lite blir sagt. Men en kram eller en enkel fråga om hur det står till när man möts räcker långt. Alla jag intervjuat om detta är eniga, de vill inte bli lämnade i fred, de vill ha omsorg och det spelar ingen roll vad som sägs, huvudsaken är att alla inte drar sig undan.

Vad kan vårdpersonal lära sig av boken?

— Jag har lärt mig oerhört mycket av att få intervjua människor som jobbar nära döden, där finns en kunskap, en acceptans, en erfarenhet, som saknas i övriga samhället. Jag hoppas att de ska bli inspirerade att berätta om sina erfarenheter, att boken ska starta samtal och reflektion. Jag hoppas att de förstår hur viktigt deras arbete är.