Du skriver om fulskammen som följer anhöriga som en hasande klumpfot genom livet. Hur mår du i dag?
— Skam är en förtärande känsla som kan bli farlig om vi inte gör något åt den. För min egen del har jag skämts färdigt nu. Jag har gått i terapi, deltagit i anhöriggrupper och läst en hel del. Konstigt nog finns det inte så många böcker om skam, men jag hoppas att blottläggandet av min egen kan hjälpa andra att släppa sin.

Hur var det att skriva om den?
— Under tiden som jag skrev mådde jag fysiskt dåligt och fick högt blodtryck. Vi är många som delar erfarenheten av att ha levt med någon som har ett beroende av något slag och det har gjort oss rädda, oroliga, osäkra och djupt olyckliga.

Vilket stöd hade du önskat få när du växte upp?
— Jag tror att det hade varit en stor hjälp om till exempel en skolsköterska varit kunnig i anhörigfrågor. Om det hade funnits hjälp att få som var direkt kopplad till den verklighet jag levde i. I dag finns det ju anhöriggrupper och ganska mycket kunskap. Det är glädjande att vi i dag vet mer om hur fysiskt och psykiskt sjuk en människa kan bli blott genom att leva som anhörig i en familj eller relation med någon som missbrukar.

Vad kan vårdpersonal som träffar anhöriga tänka på?
— Våga fråga och våga prata om det som är, även om det är svårt. Sedan är det viktigt att ha kunskap om frågorna och förmedla hopp.