FLORENCE LOUBIÉRE, 36
Sjuksköterska på dialysenheten, Östersunds sjukhus

— Från början hade jag inte någon relation till namnet Florence. För mig som är uppväxt i Frankrike är det ett ganska vanligt namn, men när jag började läsa till sjuksköterska förstod jag hur viktig Florence Nightingale var för vårt yrke.

Hur fick du ditt namn?

— Jag frågade mina föräldrar och de berättade att jag är döpt efter staden Florens som de tyckte var den vackraste staden i världen. Under min skoltid i Frankrike fanns det oftast en eller två i samma klass som hette Florence, så jag tänkte aldrig då på att det skulle vara något speciellt eller ovanligt namn.

Hur hamnade du i Sverige?

— Jag har bott i flera olika länder och kom till Sverige som turist. Jag tyckte det var så otroligt fint med vacker natur, här kunde man sätta upp ett tält var som helst. Jag letade efter ett ställe att bosätta mig på och det blev Östersund. Först arbetade jag som lärare i engelska och franska men 2015 började jag studera till sjuksköterska.

Varför ville du bli sjuksköterska?

— Jag ville göra något som kändes mer meningsfullt och tänkte att jag kanske ska arbeta inom vården, jag har det här i mig att jag vill hjälpa människor. Jag beundrar personer som gjort något för mänskligheten, Moder Teresa till exempel.

— När jag började studera till sjuksköterska kom också funderingar på vem Florence Nightingale var och vad det betyder för mig att ha samma namn som hon. Särskilt eftersom många, både kolleger och patienter, kommenterar att jag heter just Florence. För henne var det så självklart att vara ett med sitt yrke, dit har jag inte nått ännu. Jag känner mig fortfarande mycket som en nybörjare och min relation till yrket är mer komplex.

Hur ser du på sjuksköterskeyrket?

— Den bild som allmänheten har av Florence Nightingale, att hon var så självuppoffrande, den kan vara lite skadlig för oss som yrkeskår. Det är ju inte så vi ska arbeta i dag. Vi har det i oss att vi ska hjälpa människor, men vi behöver erkännande, bättre lön och bättre arbetsvillkor.

— Mycket behöver förändras i vården. Ta bara själva sjukhusmiljön. Det borde vara ett ställe som är hälsofrämjande, men det känns som att det är en av de tristaste miljöer som finns. Människor borde få livskraft av att vara på sjukhus eller vårdcentraler, men så är det ju inte alls.

— Och de som arbetar inom vården, och som borde vara hälsosamma förebilder, de kan inte ens ta hand om sin egen hälsa på grund av arbetsvillkoren. Det är en paradox som jag tycker är svår att acceptera.

Tror du att det går att förändra?

— Det känns faktiskt som att vi kanske får en möjlighet via den här coronasmittan. Människor inser hur svårt det är att arbeta i vården och hur begränsade resurserna är. Jag hoppas att det leder till att alla förstår att vi måste satsa mer på vården.