”Var och en bestämmer själv om de vill prata med medier”
Otydliga formuleringar i vårdgivares kommunikationsÂpolicy gör det svårt att som anställd känna sig trygg med sin yttrandeÂfrihet. Men rätten är starkt skyddad i Sverige.
Vårdfokus har tillsammans med yttradefrihetsexperten Nils Funcke granskat press- och kommunikationspolicys från 16 slumpmässigt utvalda sjukhus, landsting och regioner.
En gemensam faktor för de allra flesta är att det sker en sammanblandning mellan utsedda talespersoner och medarbetare i största allmänhet.
Dokumenten innehåller strategiliknande formuleringar som: ”alla medarbetare är representanter för sjukhuset i alla sammanhang” och ”kommunikationen ska stärka verksamheten.”
– Sådana uttryckssätt vänder jag mig å det starkaste emot. De här skrifterna är en riktig soppa som är svår för den enskilde att orientera sig i. Det leder till att saker som kanske borde komma till allmänhetens kännedom inte gör det. Man får en räddhågsen medarbetarskara som inte känner till sina rättigheter, säger Nils Funcke.
Behöver inte kontakta presstjänsten
Ofta finns det olika former av uppmaningar om att personal ska vända sig till presstjänsten för att få råd och stöd vid medieframträdanden. Enligt Nils Funcke är det en påminnelse som endast är lämplig att ge till chefer och andra som officiellt företräder verksamheten.
– Om det riktas till alla anställda så är det en kränkning av deras yttrandefrihet. Var och en bestämmer själv om de vill prata med medier, de har rätt till anonymitet och de får inte efterforskas eller bestraffas. Det borde arbetsgivaren vara väldigt tydlig med, säger Nils Funcke.
I en del fall antyds det att problem i första hand ska ventileras internt. Men så är det inte, berättar Nils Funcke. I många fall varken kan eller vill man prata med chefen först.
Ska ses som något positivt
I en del dokument står det att alla medarbetare ska bidra till en god intern och extern kommunikation. Det kan ha en nedtystande effekt om det uppfattas som ett förbud mot att lämna ut uppgifter som är negativa för arbetsgivaren. Yttrandefriheten bör i stället ses som något positivt, som gagnar verksamheten, menar Nils Funcke. Det gör att fusk, misshushållning och slarv uppdagas så tidigt som möjligt.
– Ofta försöker man ge vårdanställda dåligt samvete och säga att medieutspel kan skapa oroa hos en viss patientgrupp. Men huvudsaken är att man kommer till rätta med problemen, och då krävs det många gånger att det blir känt så att det blir ett tryck på politiker och ledning att verkligen göra något åt det.
Får berätta hemligheter
I alla de granskade policydokumenten pratas det om tystnadsplikt, och då allt för ofta på ett felaktigt sätt som: ”tystnadsplikten innebär ett förbud mot att lämna ut en sekretessbelagd uppgift.” Det stämmer inte. Sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut muntligen om avsikten är att de ska publiceras i ett grundlagsskyddat medium, som en dagstidning. Däremot får inte uppgifter med kvalificerad sekretess, som patientuppgifter, lämnas ut.
– När det formuleras så där allmänt, ”inget sekretessbelagt får lämnas ut”, så lägger det en våt filt över personalens vilja att slå larm. På exempelvis ett sjukhus pågår det väldigt mycket saker som inte omfattas av kvalificerad sekretess, och det har man rätt att prata om, säger Nils Funcke.
Få vet sina rättigheter
Han tycker att kommunikationspolicys ska ha en inledande del om offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och betydelsen av öppenhet i verksamheten. Där ska samtliga rättigheter räknas upp, samt vilka undantag som finns. Uttalade talespersoner kan få ett separat kapitel, där det tydligt står vad som gäller för dem.
Det vanligaste är att personal informeras om dessa saker vid anställning, på en introduktionsdag då mycket annan information lämnas. Därefter är det upp till chefen på respektive enhet att informera medarbetare om de riktlinjer och policys som finns. Men det tycks inte fungera särskilt bra, visar en enkät som Vårdfokus har gjort.
Enkäten skickades ut till 1 000 slumpmässigt utvalda medlemmar i Vårdförbundet. Bara 221 svarade, men det ger ändå en bild av läget ute i vården. På frågan ”Har du rätt att prata med journalister om förhållanden på din arbetsplats” svarade 5,9 procent ”nej, inte alls”, och hela 45,2 procent svarade ”vet inte”.
Rädsla för bestraffning
Att det finns en stor osäkerhet märker inte minst Vårdfokus journalister. Arbetsplatsbesök blir ofta noggrant arrangerade av chefer och det har blivit svårare att prata direkt med personal i vården. Många hänvisar till kommunikationsavdelningen eller vill vara anonyma då de befarar någon form av bestraffning. Vid flera tillfällen har Vårdfokus reportrar fått ha trepartssamtal, där en pressekreterare deltar vid intervjutillfället.
– Det är beklagligt att kunskapen tycks vara så låg. För att dessa medborgerliga fri- och rättigheter ska leva vidare, och användas, så krävs det att myndigheterna hela tiden informerar om vad som gäller – och på rätt sätt, säger Nils Funcke.