Han bedömer hjärnans aktivitet efter hjärtstopp

På neurofysiologiska laboratoriet i Falun görs få undersökningar som har så stor betydelse för patientens liv som SEP efter ett hjärtstopp. Metoden används för att tillsammans med annan data avgöra om patienten är hjärndöd eller inte.

Det här är inget som man gör självständigt första året efter att man tagit examen som biomedicinsk analytiker. I regel krävs det att man har tränat på metoden under ett par års tid innan man fullt ut behärskar den, säger Erik Torneheim, som är en av de fem biomedicinska analytiker som arbetar på neurofysiologiska laboratoriet på Falu lasarett i Dalarna.

Själv har han tio års erfarenhet av SEP, som står för sensory evoked potential, sensorisk reaktionspotential. Det är en metod som används polikliniskt för att utreda domningar och känselbortfall på grund av skador eller nervinklämningar i främst ryggmärgen.

Men SEP används också för att bedöma hjärnaktiviteten hos patienter som drabbats av hjärtstopp och som fortfarande efter tre dygn är medvetslösa.

— Av de metoder vi använder oss av på neurofysiologen är SEP den som har allra störst betydelse för patienten. Får vi inte sensoriska svar från känselbarken i hjärnan är det i princip hundra procent säkert att prognosen för patienten är dålig. Då har hjärtstoppet orsakat så stor syrebrist i hjärnan att patienten med största sannolikhet inte kommer att vakna mer, säger Erik Torneheim.

Han betonar dock att svaret från en enskild mätmetod aldrig ensamt avgör om livsuppehållande insatser ska avbrytas eller inte. För ett sådant beslut krävs också en undersökning med magnetisk resonanstomografi, bedömning av olika nervskademarkörer i blodet och inte minst en klinisk bedömning av en neurolog.

Vid SEP används samma sorts apparat som vid EMG, elektromyografi. Skillnaden är att man vid SEP inte sticker in nålar i olika muskler. I stället fästs en elektrod med hjälp av ett kardborreband över medianusnerven i handleden. Via elektroden skickas sedan flera hundra svaga elektriska stötar genom nerven. Reagerar tummen med en svag ryckning vet man att det är tillräckligt med ström och att man skickar stötarna genom rätt nerv.

Därefter mäts reaktionspotentialen på tre olika nivåer. Elektroder fästs vid sjunde halskotan, i höjd med nyckelbenet över plexus brachialis och bilateralt ett par centimeter bakom båda öronen för att mäta signalerna över den sensoriska hjärnbarken.

Undersökningen tar cirka 40 minuter och görs i regel på intensivvårdsavdelningen. För att det ska gå så smidigt som möjligt brukar två biomedicinska analytiker hjälpas åt.

— Det svåra är att få en bra signal och bedöma kvaliteten på den. All elektrisk utrusning kan störa, liksom om patienten spänner sig. Men om patienten får muskelavslappnande medel och den höj– och sänkbara sängen stängs av brukar det inte vara några större problem.