”Jag har fått en andra chans”

Sjuksköterskan Fredrik Olsson har varit i helvetet — och tagit sig tillbaka. I våras insjuknade han i covid-19, låg nedsövd i drygt två veckor och var nära döden. Nu kämpar han för att kunna lämna rehabiliteringen på kryckor.

Hjärtat stannade. Det var nästan det första som hände när Fredrik Olsson kom till akuten på sin arbetsplats Södersjukhuset onsdagen den 8 april. Narkosläkaren som mötte upp efter ambulanspersonalens larm hade precis uppmätt en mycket låg syresättning, max 50 procent, och hann be om ett medgivande för att få söva ner honom några dagar.

— Jag sa självklart får ni det, gör vad ni måste, jag mår ju verkligen inte bra.

Sedan inträffade det hypoxiska hjärtstoppet, medan han fortfarande låg på britsen på akutmottagningen.

— Jag fick inte ut syre till kroppen som jag skulle. Då drar det ju i gång ett större larm, med personal som tillkallas och de lyckas återuppliva mig. Sedan intuberar och söver de mig där, på akuten.

Fredrik Olsson skulle förbli nedsövd på iva i 16 dagar och nätter. De sista dygnen kunde respiratorn plockas bort. Men flera gånger var han illa ute.

— Det var särskilt en episod när jag hade svårt att syresätta mig och dialysen inte ville fungera. Då ringde de min fru och sa att det var kritiskt. Men jag vände det här. Immunförsvaret jobbade på hårt och jag lyckades driva ut viruset ur kroppen.

Vi möter Fredrik och sjuksköterskan Lotta Arndt i trädgården invid neurologiska rehabiliteringen på Stora Sköndal, vackert beläget nära sjön Drevviken i Stockholms södra förorter. Strax intill löper grusstigar med populära promenad- och cykelstråk.

Intervjun sker under ett kastanjeträd som står i full blom. I den här idyllen har han befunnit sig i åtta dagar på heldygnsrehabilitering, med beräknad utskrivning om knappt två veckor. Det är i början av juni, ganska exakt två månader sedan han insjuknade.

Han vaknade tidigt en måndagsmorgon med hög feber, en temperatur på 40 grader som dök upp ”helt oprovocerat.”

— Jag tänkte att det här ska jag väl stånga, tog en Alvedon och såg till att få i mig mycket vätska.

Sedan låg han sjuk en vecka, med feber och hosta. Natten mellan tisdagen och onsdagen blev han avsevärt sämre — smått förvirrad, yr och utan balans. Frun anade det värsta och ringde 112.

— Jag tackar min lyckliga stjärna att hon var ledig den dagen och kunde få dit ambulansen. Jag vet inte om jag hade varit i stånd att göra det. Det var riktigt nära ögat.

Drygt två veckor senare, när han vaknade på iva, trodde han att han bara sovit ovanligt länge.

— 16 dagar kändes som 18 timmar, tidsuppfattningen var som bortblåst.

Han har flera minnen av drömmar från sederingen, bland annat att han var ute och seglade med en kompis. Och någon enstaka mardröm.

— Jag sökte efter min fru, jag ropade hennes namn, men hon stod inte att finna någonstans. Det vanliga är ju att man vaknar, men här satt jag fast i maran. Det var obehagligt.

Men av de trauman som före detta iva-patienter ibland får — förutom mardrömmar även hallucinationer och i värsta fall ptsd-liknande symtom — märks inte mycket. Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig att Fredrik Olsson bara några veckor tidigare svävade mellan liv och död. Han berättar sakligt och välformulerat om sin sjukdom — som något som hände för länge sedan, men ändå finns tydligt fastetsat i minnet.

— Jag har varit vid helvetets portar och vänt. Det var ju ytterst nära att jag faktiskt inte klarade mig.

Han blev kvar i tre veckor på infektion, innan han fördes med liggande transport till Stora Sköndal. Då hade han börjat flytta sig korta sträckor på egen hand med hjälp av ett gåbord. I dag rör han sig relativt obehindrat, med en rullator som stöd.

— Målet är att ta mig härifrån på kryckor, jag har klarat ett par steg med ett bälte runt mig.

Men det är en dag i sänder som gäller. Fredrik lider av nervpåverkan i höger fot och muskelsvaghet som sviter av covid-19. Ganska typiska besvär för de som haft sjukdomen, berättar sjuksköterskan Lotta Arndt.

— Någon har beskrivit det som jämförbart med höjdsjuka. Vi hade en patient med helt svarta tår, som en följd av mikroblodproppar. Alla naglarna ramlade av, men de växte tillbaka. Det var inte säkert att han ens skulle få behålla tårna, säger hon.

Fredrik Olsson beskriver känslan som tandläkarbedövning, och det kan ta år innan den försvinner, enligt en läkare han träffat. Under tiden på iva drog han också på sig ett diskbråck i ryggen. Dessutom känner han i likhet med många före detta covidpatienter av en ”sjuklig” trötthet, en slags hjärntrötthet. Men den har tack och lov börjat släppa allt snabbare.

— Det är som en stor våg som bara spolar bort en. Minst ett par tre vilopauser per dag tar jag.

Han får också mediciner — smärtstillande, opiater och melatonin för sömnen — som gör honom torr i munnen. Flera gånger under intervjun ber han Lotta Arndt om lite vatten.

En dag på rehabiliteringen så här en vecka efter ankomst innehåller tre–fyra aktiviteter med avbrott för vila och måltider. I dag har Fredrik haft sjukgymnastik på morgonen och efter vårt möte väntar arbetsterapi. Delar av verksamheten sker utomhus. Han pekar på en grön plätt intill kastanjeträdet.

— Jag började klippa gräs här igår, det ska jag fortsätta med imorgon.

Förutom vård och fysisk träning finns tillgång till kurator, präst eller diakon för den som önskar. Avslappningsövningar, som qi gong, ingår också i programmet.

— Hjärntröttheten finns ju även hos en stor del av våra strokepatienter. Vi är bra på att se till att folk har aktiv vila på sina scheman, säger Lotta Arndt.

Hon arbetar med heldygnspatienterna på en vårdavdelning. Två sjuksköterskor turas om att vara medicinskt ansvariga och att jobba med det som görs ute på avdelningen: samordning, vårdplanering, provtagningar och omläggningar. Sjuksköterskorna samarbetar också tätt med fysioterapeuter och annan paramedicinsk personal.

Lotta Arndt beskriver sin roll på rehabiliteringen som att huvudsakligen förbereda patienterna på hemgång. Målet — att återta sin vardag — är hela tiden i sikte.

— Man har mycket att ordna med, hjälpmedel, sjukresekort och så klart läkemedel. Patienterna ska få dosett redan här för att börja ta ansvar för sina egna mediciner och träna, så att de känner sig trygga i sin hemgång, säger hon.

Av samma anledning är permission en viktig del av rehabiliteringen.

— Många säger att de inte behöver gå på permission hemma. Men det gör de visst, för att upptäcka vad det är de behöver träna mer på i rehabiliteringen, säger Lotta Arndt.

Pandemin har gjort att hon och övrig personal på Stora Sköndal nu möter en ny typ av patienter. De är i olika skick och har olika symtom, men det de har gemensamt är det neurologiska bortfallet och den överväldigande tröttheten. Ganska många är i 40 plus-spannet och en övervägande andel är män. Flera har underliggande diabetes.

Kriteriet för att en covidpatient ska anses redo för rehabilitering är att hen måste kunna klara sig utan syrgas. De som haft viruset behandlas alltid med blodförtunnande läkemedel under en viss tid, för att undvika proppar.

Men, berättar Lotta Arndt, det som särskilt skiljer ut den här gruppen patienter är den positiva inställningen — glädjen över att helt enkelt vara vid liv.

— De är så tacksamma för allt, minsta lilla. Så fort de kan ställa sig upp brukar de blomma ut. Medan våra strokepatienter ofta har en ledsamhet inom sig, med lätt till gråt, känner covidpatienterna att de har fått livets gåva en gång till. Det är som du beskriver, säger Lotta Arndt och nickar mot Fredrik Olsson, som fyller i:

— Ja, så är det verkligen. För varje litet framsteg och funktion som blir bättre blir man så glad att man gråter. Man har ju fått en andra chans.

En viktig anledning till patienternas förbättring, berättar Lotta Arndt, är att de äntligen får möjlighet att träffa sina anhöriga. På Stora Sköndal råder visserligen besöksförbud inne på vårdavdelningen, men det går att träffas utomhus i de natursköna omgivningarna.

De flesta som läggs in stannar i tre till fyra veckor på heldygnsrehabiliteringen, och sådan är prognosen även för Fredrik Olsson. Därefter tar dagrehabiliteringen vid, med besök tre halvdagar i veckan, för- eller eftermiddag. Den kan pågå i allt mellan tre och sex månader.

Vad längtar du efter mest?
— Att komma tillbaka till ett normalt liv med min hustru. Och att börja jobba igen.