Charlotta Göthe blev färdig sjuksköterska 1989. Hon jobbade ett tag inom medicin, specialiserade sig först inom intensivvård 1995 och blev sedan narkossjuksköterska 2015.

Under en period undervisade hon en dag i veckan vid kliniskt träningscentrum, KTC,  på Högskolan i Skövde. Trots att hon egentligen trivdes inom vården valde hon för några år sedan att börja undervisa på heltid. Hon ville prova något nytt och längtade efter mer regelbundna tider. Men hon har hela tiden haft en fot kvar i vården, det har blivit några timmar här och där på narkosen – som ett sätt att bibehålla kompetensen.

En dag när hon var uppe på Skaraborgs sjukhus i Lidköping, för att träffa studenter som var ute på verksamhetsförlagd utbildning, gick hon förbi sin gamla arbetsplats på intensivvårdsavdelningen.

— De frågade om jag ville börja jobba igen, gärna redan inom några dagar. Jag sa genast ja, det kändes rätt att få vara med och bidra under den här speciella tiden. HR-avdelningen på högskolan var hjälpsamma och ordnade med allt det praktiska, säger Charlotta Göthe.

Den intensivvårdsavdelning hon jobbar på tar endast emot smittfria patienter. De avlastar andra sjukhus, främst i Västra Götaland men även övriga landet, så att de kan fokusera på covidpatienter.

— Vi har haft några patienter som legat så pass länge på andra sjukhus att de blivit friska från covid-19 och sedan överförts till oss. Det har varit en utmaning, flera av dem har varit väldigt medtagna och kommer behöva omfattande rehabilitering.

Hur är det att vara tillbaka i vården?

— Det känns väldigt bra. Jag gick bredvid de första veckorna, det var lite ringrostigt men lossnade fort. Jag har många års erfarenhet på iva bakom mig. Det har varit en fin upplevelse att träffa alla gamla och nya kolleger, vi har varit ett bra team. Sen gillar jag kontakten med patienterna, och även anhöriga – även om det är lite annorlunda nu när det är besöksrestriktioner, vi får använda tekniska hjälpmedel.  

Du har fått mersmak?

— Ja verkligen, det är roligt och givande. Jag har insett att jag vill kombinera de här två yrkena i större utsträckning i framtiden. Exakt hur det ska gå till får jag se. Samtidigt hoppas jag att min återfunna entusiasm smittar av sig på studenterna. Jag brinner lite extra för iva, jag skrev min magisteruppsats om hur iva-patienter upplever uppföljande samtal efter intensivvård. Det är ett ämne som är högaktuellt nu med covid-patienter som vårdas länge och ofta drabbas hårt både fysiskt och psykiskt.

Hur har det gått rent praktiskt med arbetstider och lön?

— Jag jobbar 80 procent i vården och resten på högskolan, så jag får lön från båda arbetsgivare. Jag går på rullande schema men har främst jobbat dagar och kvällar. Jag förhandlade innan jag började och fick upp lönen jämfört med vad jag har haft som timvikarie. Jag jämförde mig med andra på högskolan som hoppat in i vården.

På vilket sätt har vården förändrats sedan du slutade?

— Rent omvårdnadsmässigt ser jag inga skillnader. Däremot har tekniken utvecklats till det bättre, som andningshjälpmedel och nya iva-sängar. En stor skillnad är att det har varit fullbemannat under krisen, till skillnad från förr i tiden. Det har gett en mer harmonisk arbetsmiljö.

Har du någon användning av dina erfarenheter från arbetet utanför vården?

— Eftersom jag bland annat undervisar på KTC är jag uppdaterad vad gäller tekniska moment, exempelvis att sätta pvk, sonder och syrgas. Och de basala hygienrutinerna sitter rejält intränat.

Får du någon semester i sommar?

— Mitt inhopp på iva slutfördes vid midsommar, efter det jobbade jag en vecka på högskolan. Sen gick jag på fem veckors semester, det är den stora förmånen när man jobbar som lärare. Men jag ska vara jour i hemmet någon helg under sommaren, så lite jobb blir det kanske. Och det kommer vara svårt att avstå om jag vet att de har mycket att göra på sjukhuset.

Har du några tips till andra som funderar på att återvända?

— Jag uppmuntrar det verkligen, för mig har det varit givande. Men det är viktigt att vara öppen med vad man kan och inte ta sig patientansvar innan det känns bekvämt. En del kanske inte har jobbat på många år och är väldigt ringrostiga. Ta den tid och hjälp som behövs för att komma upp i sadeln.