De tolv patienter som intervjuats hade inte trott att de själva skulle bli smittade eller att de skulle bli så svårt sjuka. När de berättar om sjukdomstiden på iva kommer det fram att de har haft skrämmande hallucinationer.

‒ Det kunde handla om att de själva är döda eller att familjen är död. En del hade svårt att urskilja vad som var verkligt även efter avslutad vård, säger Åsa Engström.

Svåra upplevelser

Hon är själv intensivvårdssjuksköterska och numera professor i omvårdnad vid Luleå tekniska universitet. Åsa Engström bestämde sig tidigt för att hon ville studera hur patienter, anhöriga och vårdpersonal upplevt intensivvård under covid-19.

‒ Man blir tagen av vad de har att berätta. Det har varit svåra upplevelser för alla, inte minst för de anhöriga som inte har kunnat vara hos sina svårt sjuka närstående. Det har varit en jättelång väntan för dem där hemma. Några stod utanför sjukhuset för att känna närhet, säger Åsa Engström.

ÅsaEngström-3a.jpg
Åsa Engström är professor i omvårdnad vid Luleå tekniska universitet och forskar om hur patienter, anhöriga och vårdpersonal upplevt tiden på covid-iva.

Hennes doktorsavhandling "A wish to be near" handlar om hur patienter och anhöriga upplever vård i respirator och om närståendes stora betydelse både för patienter och vårdpersonalen på iva. Att anhöriga inte har kunnat vara närvarande har varit svårt för alla, inte minst sjuksköterskorna.

‒ När patienterna är så djupt nedsövda och de anhöriga inte finns där för att tolka små signaler och berätta vad patienten vill eller brukar tycka om, så upplever sjuksköterskorna att det har varit väldigt svårt att ge den personcentrerade vård som de vanligtvis gör.

Långa arbetspass

Forskningsprojektet utgår från den covidavdelning som skapades vid Piteå sjukhus i samband med pandemiutbrottet. Vårdfokus har tidigare berättat om hur personal från primärvården i Piteå beordrades till covidvården på sjukhuset och hur iva-sjuksköterskor från Luleå fick pendla till covid-iva i Piteå.

‒ De iva-sjuksköterskor som vi har intervjuat tycker mycket om sitt arbete. Problemen har inte handlat om arbetet med covidpatienter i sig, utan det är förutsättningarna som varit tuffa, säger Åsa Engström.

Vårdpersonalen hade långa arbetspass på 12,5 timmar som blev ännu längre på grund av pendlingen. Somliga valde att sova över i Piteå.

‒ Men det påverkade återhämtningen eftersom de inte kom hem och träffade familjen. Likadant var det med semestern, de upplevde att de knappt hann återhämta sig innan den var slut, säger Åsa Engström.

Rädda för smitta

I början var det också svårt att hitta i de nya lokalerna. Det var olika kompetens hos personalen och många som inte hade tidigare vana vid intensivvård. De fick använda skyddsutrustning som de inte var vana vid och initialt fanns dessutom en rädsla att dra hem smitta.

‒ Jag har fått höra att deras barn inte fick leka med andra barn för att de jobbade med covidpatienter och det har känts ledsamt att barnen drabbats på det sättet, säger Åsa Engström.

Svårigheterna som personalen beskriver var störst i början och det blev bättre med tiden.

‒ Ja, de jag intervjuat är väldigt lugna och reflekterande och ser också att de har lärt sig mycket. De har fått mycket ny kunskap på kort tid.

Dra lärdom

Forskningsprojektet fortsätter och kommer att sammanställas i vetenskapliga artiklar efterhand som resultaten blir klara, men Åsa Engström tycker att det är viktigt att de slutsatser som kan dras redan nu blir kända och diskuteras och att man drar lärdom av de erfarenheter som gjorts.

‒ Jag tror att vi måste ha större beredskap för den här typen av stora händelser vare sig det är en pandemi eller en omfattande olycka. Vi måste ha både resurser och kompetens så att vi kan hantera det. Vi måste också se till att personalen håller, att de ges stöd och känner att de har kontroll. De behöver få rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb.