Hur kunde det gå så illa för våra äldre på särskilda boenden när covid-19 härjade som värst i våras? Inte alls så konstigt, det finns alldeles för lite medicinsk kompetens. Det är glest med sjuksköterskor och det saknas läkare. De sistnämnda finns förstås tillgängliga i bästa fall när det behövs. En organisationsfråga för politiker att lösa.

Läs även: Större fokus på sjukvård behövs i äldreomsorgen

Alldeles i början av 1990-talet började förfallet med Ädelreformen. Den reform som jag själv vurmat för blev till ett nederlag för de äldre. Det var en reform, som främst Folkpartiet argumenterat för, "Eget rum åt alla på långvården", det var så det började. 

Innan 90-talet fanns långvårdskliniker/sjukhem i landstingens regi. Egentligen hemska institutioner där många multisjuka bodde i 1-4 bäddsrum, år efter år. Men, där fanns sjuksköterskor dygnet runt, ofta flera samtidigt. Det fanns läkare anställda, landstinget som huvudman hade rätten att anställa. Vården var mer medicinskt inriktad än omvårdnadsmässigt, inte optimalt så klart.

På den tiden, fram till Ädelreformen fanns ålderdomshem. Här var det inte den medicinska kompetensen som stod i första rummet, de som bodde här var gamla, inte sjuka. Kommunerna var huvudmän. För att kvalificera sig till ett boende på "hemmet" gällde det att klara sig så gott som själv. Det fanns oftast en sjuksköterska anställd, doktorn fanns på "läkarstationen". När du blev sjuk kom du till sjukhemmet. Om du var väldigt sjuk fanns det ibland en geriatrisk avdelning på sjukhuset. 

Idag finns inga långvårdskliniker och geriatriska avdelningar är sällsynta. När du idag inte längre kan klara dig i eget hem finns det bara särskilda boenden att tillgå med kommunen som huvudman. Du kvalificerar dig till en plats med att absolut inte kunna klara dig själv och att ofta ha flera medicinska diagnoser. Du är inte patient, tituleras "brukare", "boende" eller i värsta fall "hyresgäst". På boendet finns det ofta bara en sjuksköterska till 30-35 patienter.

Kunskapen om basal vårdhygien är inte alltid så hög. Personalen är huvudsakligen utbildad i omvårdnad, inte sjukvård. Med andra ord, personalmässigt ser det inte mycket annorlunda ut än det gjorde före Ädelreformen, men de som bor där idag är ju "sjukhemspatienter", multisjuka.

Läs även: "Vi har gjort allt som står i vår makt"

När då pandemin drabbade Sverige var våra särskilda boenden långt ifrån rustade, med några undantag så klart. Det finns kommuner där den basala vårdhygienen är högt prioriterad, till exempel Örkelljunga kommun. Den kunskapen är A och O i alla personalgrupper.

I våra grannländer är andelen sjuksköterskor mångfaldigt större och så klart blir det då en högre medicinsk kompetens. Kommunerna i grannländerna har en större tillgång och närvaro av läkare också på sina boenden. Detta sammantaget borgar för en god sjukvård åt de äldre.

Jag hoppas att våra politiker och kommunala chefer tar till sig erfarenheter, goda och mindre goda från pandemin och skapar en vård som är värdig de äldre i vårt samhälle. En vård som också innehåller sjukvård. En äldrevård där omvårdnad och sjukvård inte står i motsats till varandra utan tillsammans bildar morgondagens goda äldrevård!

Barbro Strand
Pensionerad distriktssköterska