Den sista dagen på Vårdfokus rundresa möter vi två sjuksköterskor som har många och svåra upplevelser att bearbeta. På Sabbatsbergs sjukhus arbetar Kristin Ivarsson och Mark Choquesillo på en geriatrisk avdelning som gjorts om till en covidavdelning där äldre patienter med covid-19 vårdas.

Sthlm Kristin porträtt 2.jpeg
Kristin Ivarsson är specialistsjuksköterska i vård av äldre och arbetar på en geriatrisk avdelning vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Foto: Hans Zetterberg.

‒ Den här stora mängden dödsfall är det som har tagit hårdast på oss. Vi är inte vana vid det. Vi har kanske ett dödsfall i månaden i vanliga fall, nu har det nog varit ett varje dag i snitt, säger Kristin Ivarsson.

Nytt och ovant

De ställde om till covidvård i mitten av mars och Kristin Ivarsson jobbade helgen då de tog emot de första smittade patienterna.

‒ Det var väldigt speciellt att ställas inför det. Även om man tror att man tänkt på allt innan uppstod det en massa frågor som vi fick lösa efterhand. Jag har drygt 13 års erfarenhet och är specialistsjuksköterska i vård av äldre, men med de här patienterna var nästan allt nytt, säger hon.

15_Stockholm.jpg
Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm är sista stoppet på Vårdfokus tre veckor långa rundresa i pandemins spår. Bild: Madelene Wikberg.

Under hela den första helgen rullades nya patienter in och ganska snart var de uppe i 16-17 covidsjuka som krävde mycket omvårdnad. Mark Choquesillo blev färdig sjuksköterska för ett år sedan och berättar att den här vården inte liknade det han hade lärt sig under utbildningen.

‒ Det vi brukade göra fungerade inte. Patienterna var mycket sämre än vad vi var vana vid, de behövde till exempel mer syrgas och då fick man försöka kolla upp och läsa sig till hur mycket man kunde ge, säger han.

Blev själva sjuka

Till att börja med var de ganska bra bemannade med timanställda och personal från andra avdelningar som hjälpte till. Men i april började de själva bli sjuka i covid. Både Kristin Ivarsson och Mark Choquesillo har drabbats liksom en stor del av deras kolleger. En undersköterska blev riktigt dålig och låg på intensiven.

‒ Då i början var det inte så vanligt att provta för pågående infektion, men i efterhand har det visat sig att det bara är ett fåtal här som inte har antikroppar mot coronaviruset, säger Kristin Ivarsson.

Vad det beror på att så många i personalen själva blev sjuka vågar hon inte spekulera i, men säger att det känns naturligtvis inte bra att man inte kan känna sig säker på jobbet.

‒ I början kom det hela tiden olika bud både om vilken typ av skydd vi skulle ha och hur mycket. För mig som arbetsledare i vårdteamet gjorde de ständiga förändringarna i rutinerna att det blev svårt att inge trygghet, säger hon.

"Det känns hemskt"

De många dödsfallen som inträffade bland patienterna har också tagit mycket hårt på personalgruppen. Som nyexaminerad hade Mark Choquesillo bara varit med om ett dödsfall tidigare.

Sthlm Mark porträtt.jpeg
- Jag hade ett par veckors semester, men visste samtidigt att mina kolleger var där och kämpade hårt så jag funderade mycket på om jag verkligen behövde vara ledig, säger Mark Choquesillo. Foto: Hans Zetterberg.

‒ Så plötsligt en morgon när jag kommer till jobbet får jag veta att fem personer har gått bort. Det var så många vi inte kunde klara. Vid ett tillfälle blev två av mina patienter kraftigt försämrade samtidigt. Jag delegerade en av dem till min kollega och gick själv in till den andra. Den som min kollega fick ta hand om dog utan att jag hann dit. Det kändes hemskt och jag har funderat så mycket på om jag kunde ha gjort mer, säger han.

Vi går ut i korridoren där skyddsutrustning finns placerad på vagnar utanför salarna. Syrgastuber och hjärtstartare är nära till hands. I vanliga fall brukar det vara många anhöriga som rör sig här i korridorerna på geriatriken, men nu är det bara personal som hastar fram och tillbaka.

‒ De som vårdas här brukar ha anhöriga hos sig, särskilt när det är kritiskt. Nu hände det att de fick ligga och dö ensamma, säger Mark Choquesillo.

‒ Vi hade inte tillräckligt med personal för att sitta inne hos dem hela tiden ens när vi visste att det var kort tid kvar. Vi tittade till dem och såg till att de inte hade ont eller var oroliga, men det kändes etiskt fel att de skulle behöva vara ensamma. För oss blev det svåra val vem man skulle vara hos, vem man skulle hinna hjälpa, säger Kristin Ivarsson.

Prioriterades bort

I början av pandemin blev det tvärt nej när de frågade om de närmaste fick vara med och ta farväl. Men senare blev det lite lättare och det blev möjligt för anhöriga som kunde och ville att vara med i terminalskedet med skyddskläder på.

Sthlm grejer i korridor.jpeg
Nära till hands finns syrgas och hjärtstartare. Den senaste veckan har det återigen börjat komma patienter med covid-19.

‒ Det var också svårt att våra patienter aldrig fick chansen att komma till iva. Jag minns en patient som var född på 50-talet och alltså inte särskilt gammal, men hade flera riskfaktorer som gjorde att läkarna borta på S:t Görans bedömde att han inte skulle klara intensivvård, så han blev kvar hos oss. Vi gjorde allt vi kunde, höjde och höjde syrgasen, gav alla tänkbara läkemedel – men så plötsligt avlider patienten. Det glömmer jag aldrig, säger Kristin Ivarsson.

Hon tänker att de här händelserna och den här svåra tiden skulle de behöva bearbeta i personalgruppen. De som vill har fått möjlighet att prata med psykologer eller med Företagshälsovården. Det har varit bra samtal, tycker Kristin Ivarsson, men säger att hela gruppen skulle nog behöva prata mer tillsammans.

‒ Vi har blivit ännu tajtare i arbetsgruppen under den här tiden. Teamen har blivit mer sammansvetsade och hållit modet uppe tillsammans. Att vi emellanåt har kunnat skratta ihop och stötta varandra har betytt mycket, säger hon.

Fler patienter igen

Sthlm Kristin vid vagn.jpeg
- Även om det inte varit brist på skyddsutrustning så får vi vara försiktiga med det material vi har. Det betyder att man försöker göra så mycket som möjligt när man har gått in till patienten med full skyddsutrustning, säger Kristin Ivarsson.

Men det är inte över än på långa vägar. Efter att inte ha haft annat än misstänkta fall sedan mitten av juli ligger nu tre positiva covidpatienter här igen och avdelningen förbereder sig för att det kan bli många fler.

‒ Nu är alla ännu mer på tårna för att se till att vi har den skyddsutrustning och det material som behövs, vi försöker dra erfarenheter ifrån vad som fungerade och vad som inte gjorde det under våren, säger Kristin Ivarsson.

Hon är ändå lite orolig för vad som ska hända i höst.

‒ Jag vill inte bli så trött igen som jag var när jag gick på semester i somras. Hade jag inte fått semester då så hade jag med all säkerhet gått i väggen, säger Kristin Ivarsson.

Mark Choquesillo säger att han hela tiden haft som målbild att det kommer en dag då allt är som vanligt igen. Nu är hans nya målbild: vi väntade på andra vågen – men den kom aldrig.