Vårdfokus har tidigare skrivit om de långvariga arbetsmiljöproblemen på strokeavdelningen vid Norra Älvsborgs länssjukhus, Näl, i Trollhättan. Redan våren 2018 flaggade sjuksköterskorna för att de ständiga överbeläggningarna tärde. Patienter med andra diagnoser lades in på avdelningen, och när sjuksköterskor fick springa på strokelarm kunde den som blev kvar behöva ansvara för ett stort antal svårt sjuka patienter under flera timmar.

Mindre än ett halvår senare, hösten 2018, stod hälften av sjukskötersketjänsterna vakanta. En granskning visade på stor risk för ohälsa bland personalen. Ett tag stängdes en tredjedel av vårdplatserna, men överbeläggningarna fortsatte. I vissa fall kunde en sjuksköterska ha 21 patienter.

"Vem står upp för oss?"

Anna Tjus, Vårdförbundets huvudskyddsombud inom NU-sjukvården, skrev tillsammans med skyddsombudet på strokeavdelningen en så kallad 6:6a-anmälan om krav på åtgärder. De var missnöjda med det svar arbetsgivaren gav, varpå Arbetsmiljöverket kopplades in.

Men det dröjde ett halvår innan några krav ställdes på arbetsgivaren. Och först i september 2020, totalt 18 månader efter att Arbetsmiljöverket kopplades in, kom beskedet om att arbetsgivaren uppfyller alla krav.

—Vi jobbade med det här internt under lång tid. När vi inte nådde längre bad vi om hjälp. Men det enda som har hänt är att vi har försatts i en lång väntan på förändring. Det ställdes inga hårda krav som tvingade arbetsgivaren att agera. Under tiden har personal hunnit sluta eller sjukskrivas. Ytterst är det arbetsgivarens ansvar, men vem står upp för oss när det inte fungerar – när vi inte har den arbetsmiljö som lagen ger oss rätt till? säger Anna Tjus.

Alltid arbetsgivarens ansvar

Ann Eriksson, beslutsfattande arbetsmiljöinspektör i det aktuella ärendet, tycker inte att det handlar om några onormalt långa handläggningstider. Samtidigt förstår hon personalens frustration. Diskussionerna om arbetsmiljön påbörjades ett bra tag innan myndigheten kopplades in.

— Ibland tror personal och fackliga företrädare att vi ska komma med en snabb lösning som blåser bort alla problem. Det fungerar sällan. Att förbättra arbetsmiljön tar tid, och behöver få ta tid. Dessutom handlar det om en stor organisation där den aktuella avdelningen inte själva rår över hela situationen.

Ann Eriksson understryker att oavsett hur lång tid som är utsatt för att uppfylla Arbetsmiljöverkets krav har arbetsgivaren alltid ansvar för arbetsmiljön.

— De ska göra det som behövs för att arbetstagare inte skadas eller blir sjuka av arbetet. Det påtalar vi alltid.

Mycket bollande av frågor

Att det tog ett halvår från anmälan till att Arbetsmiljöverket ställde krav på arbetsgivaren beror på flera saker enligt Ann Eriksson. Det var ett komplext ärende där det behövdes kompletteringar, bland annat i form av beläggningsstatistik, sjukskrivningstal, incidentrapporter och riskbedömningar.

Har det dragit ut på tiden för att ni är för få på Arbetsmiljöverket?

— Jag vill inte säga att det är resursbrist inom Arbetsmiljöverket, vi jobbar så fort vi kan utifrån de personer vi är. Sen kan vi så klart alltid bli fler. Men vi har också olika tider att förhålla oss till. Inför varje beslut ska parterna få möjlighet att titta igenom de krav vi kan komma att ställa och eventuellt komma med synpunkter. Det är mycket bollande fram och tillbaka.

När det gäller strokeavdelningen på Näl fick arbetsgivaren kravet att redovisa vilka åtgärder som skulle vidtas för att anpassa arbetsuppgifterna till befintliga sjuksköterskeresurser. De fick ett halvår på sig, efter att de begärt och beviljats tre månader extra tid. Om inte arbetsgivaren uppfyllde kraven kunde det bli aktuellt med ett vite på 100 000 kronor.

Läs även: Strokeavdelning på Näl riskerar vite för dålig arbetsmiljö

Lagstiftningen begränsar

Arbetsmiljöverket avslog däremot skyddsombudet Anna Tjus krav på ett tak för antal patienter och att de som vårdas endast ska ha de diagnoser som avdelningen är avsedd för.

— Vi har inte lagstöd för att bestämma vilka patienter och hur många som ska vårdas på en avdelning. Det ligger i  arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, säger Ann Eriksson.

Men ni kom själva fram till att deras sätt att organisera arbetet kunde leda till att någon blir sjuk eller skadar sig. Är det inte då rimligt att gå längre än ett redovisningskrav och säga att  arbetsbelastningen måste anpassas till antalet personal och deras kompetens?

— Personalen ska inte fara illa. Men utifrån hur 6:6a-anmälan var skriven ansåg vi att det bara gick att ställa ett redovisningskrav, där arbetsgivaren skulle se till att man har rutiner som tar hänsyn till personalstyrkan och deras kompetens.

Det låter som att det vilar ett tungt ansvar på skyddsombudet och hur denne formulerar sin 6:6a-anmälan?

— Så är det. En 6:6a-anmälan är väldigt strikt och den styr vad vi kan fatta för beslut, säger Ann Eriksson.

Kan dra sig för att anmäla

Deadline för arbetsgivaren var den 31 mars 2020. Sedan kom pandemin och förutsättningarna ändrades. Först i början av sommaren gjorde Arbetsmiljöverket en slutinspektion. Och den 1 september kom alltså beskedet att arbetsgivaren uppfyller redovisningskraven. Ärendet avslutas.

Anna Tjus är besviken. Hon menar att många av problemen fortfarande kvarstår. Personalen fortsätter skriva avvikelserapporter. Hon menar att de åtgärder  som arbetsgivaren lyfter fram i grunden handlar om en omorganisation. Men det saknas åtgärder under resans gång, och avdelningen är redan underbemannad och personalen trött.

— Vi är inte intresserade av snabba lösningar, däremot åtgärder som snabbt lugnar situationen för att personalen skall kunna delta i diskussioner kring mer långsiktiga lösningar, säger hon och fortsätter:

— Det känns som att arbetsmiljölagen urholkas när det blir så här. Vi har flera arbetsplatser där det är dåligt med respons från arbetsgivaren, men om allt ska dra ut på tiden på det här viset och arbetsgivaren får mängder med chanser utan att något händer kommer en del skyddsombud dra sig för att göra en 6:6a-anmälan, säger Anna Tjus.