I går berättade Vårdfokus om sjuksköterskan Sandra Olsson, som följt i båda sina föräldrars fotspår. Nu fortsätter serien med familjen Bendroth, där yrket gått i arv på samma sätt. 

Läs mer: De har yrket i blodet

Viktor Bendroth, 28 år. Sjuksköterska:

”När mina föräldrar sa att jag skulle passa som sjukskö­terska tänkte jag full av tonårsrebellisk anda ’det är det sista jag tänker göra’. Jag valde fotbollsgymnasium, jobbade i restaurang, på pub och i hemtjänsten.

Men samtidigt såg jag upp till mina föräldrar. Jag förstod tidigt att de gjorde något viktigt. Under lång tid intalade jag mig att det var så ointressant. Folk var bara sjuka, trötta och ledsna. Sedan var det en massa svåra ord. Hematom, vad sjutton är det, tänkte jag.

Men den sortens män­niskor de är, kompetenta och uppskattade, det ville jag också vara.

När jag kom in på sjukgymnastprogrammet fick jag kalla fötter. Jag erkände för mig själv att jag ville bli sjuksköterska. Det hade vuxit fram när jag jobbade i omsorgen och såg vad sjuksköterskorna gjorde. Jag ville ha det ansvaret. Till mitt stora förtret hade mina föräldrar rätt.

Jag älskar mitt jobb. Jag jobbar i resursteamet på Skånes universitetssjukhus, så det kan vara olika vårdavdelningar varje dag. När patienterna verkligen är i fokus, och man har bra kollegor, då finns inget bättre. Men jag har tyvärr blivit mer medveten om hur stora bristerna är i vården. Det är svårt att blunda för såna saker när man har jobbat några år.

Jag pratar med mina föräldrar om jobbet hur mycket som helst. Nu går det åt båda hållen. Morsan kan ringa och fråga ’hur gjorde ni på brännskadeavdelningen?’.”

Ann Bendroth, 60 år. Sjuksköterska:

”Jag tror att Viktor blivit lite miljöskadad av mig. Jag har hunnit mycket under mina 40 år som sjuksköterska.

Ibland tänker han nog ’hur hade du gjort här mamma?’. Jag lär av honom också, han tänker friare än jag. Det är nog för att han blev skolad i problembaserat lärande när han gick utbildningen i Linköping.  

Jag jobbar på Kry, som distriktssköterska både i appen och på vårdcentralerna i Malmö och Lund. Företaget tänker nytt hela tiden. Vi bygger medan vi går och det gillar jag. I somras hoppade jag in i regionens palliativa vård, men jag fixar inte fyrkantigheten vad gäller personalen.

Jag blev sjuksköterska för att det var ett av de jobb man valde. Jag hade funderingar på att bli lärare också.

Jag och Hans träffades för 30 år sedan när vi jobbade på en hjärtavdelning på Simrishamns sjukhus.” 

Hans Bendroth, 69 år. Sjuksköterska:

”En av lärarna under utbild­ningen till mentalskötare tyckte att jag skulle läsa vidare till sjuksköterska och det gjorde jag. Jag har inte ångrat det en dag. Jag och Ann har väl alltid berättat om vad som hänt på jobbet och hur roligt vi har. Men vi har aldrig försökt sälja in jobbet till Viktor, det gick av sig självt.

Viktor är mogen och eftertänksam. Andra viktiga egenskaper som sjuksköterska är att ha empatisk förmåga och se alla människors lika värde. Man får aldrig sätta sig över patienten, för man är där för deras skull.  

Jag har jobbat i en massa år på Kristianstads sjukhus, sedan på en privat operationsklinik, i primärvården och som timvikarie. För två år sedan kände jag att det räckte med systerjobbet, men nu med coronan så är jag i gång igen, som antikroppsprovtagare på Kry, året ut.

När Viktor var yngre och jobbade i hemtjänsten kände jag sådan glädje när
han berättade hur uppskat­tad han var. Senare gick
han förbi ambulans­stationen i Kristianstad och fick en ingivelse att bli ambulanssjuksköterska. Han tänkte väl att det var coolt med blåljuslivet, men jag sa att det handlar till 95 procent om att köra runt.”