På en gammal polisstation på övre Östermalm står en mörkbrun elefant. Den är två meter hög, helt i plysch och omöjlig att missa för den som kliver in på barnläkarmottagningen Stockholm Kids. 

— Han heter Georg von Snabel. Barnen som kommer för första gången blir väldigt positivt överraskade när de ser elefanten. Vi använder den ibland till att avleda situationer som kan vara jobbiga, berättar Josefine Davidson. 

Helhetssyn

Hon är verksamhetschef, sjuksköterska och grundare av Stockholm Kids. Det har gått tre år sedan de tog över lokalerna och förutom Georg von Snabel finns här en personalstyrka som handplockats för att ge den bästa vården för barn som ska utredas eller har fått en adhd-diagnos. I täta team arbetar barnsjuksköterskor, psykologer, barnläkare och en barnpsykiatriker för att skapa trygghet och kontinuitet när det mesta är rörigt runt familjerna. 

Barnläkarmottagningen vill erbjuda ett helhetsperspektiv på de ofta komplexa problem som en neuropsykiatrisk diagnos innebär. För Josefine Davidson är det precis det hon själv längtat efter som mamma till en son med svår adhd.

— Det här är en patientgrupp som behöver mycket stöd. Det kan handla om kontakter med skolan, första linjens psykiatri och föräldrar som behöver utbildning. För min egen del handlade det framför allt om stöd i själva relationen — vilka strider ska man ta, till exempel? 

Splittrad vårdkedja

Att vården kring barn och unga med adhd och autismspektrumdiagnoser, asd, i Stockholm är splittrad bekräftas i en färsk rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin och KIND vid Karolinska institutet. Genomlysningen bygger på intervjuer med föräldrar och vårdpersonal och på registerdata. Den visar bland annat att det stora och ökande antalet aktörer inom området lett till en splittrad vårdkedja. Olika vårdinrättningars uppdrag överlappar ibland varandra. Samtidigt finns det inte en enda vårdgivare som klarar att erbjuda alla insatser som kan behövas vid adhd och autism.

— Till exempel är det bara bup som har arbetsterapeuter som kan skriva ut tyngdtäcken till barn som har sömnsvårigheter. För alla som inte har kontakt med bup finns det bara en enda arbetsterapeut på habiliteringen och dit är det årslång kö, säger Josefine Davidson. 

Hon är en av dem som intervjuats i rapporten. När resultatet publicerades i våras blev det en bekräftelse på mycket av det hon upplevt både på jobbet och som mamma. Med begränsade resurser inom de olika enheterna blir det mycket gränssättningar i stället för samarbete. Det finns till exempel barnläkarmottagningar som gör utredningar för adhd, men sedan inte har kompetens att sätta in läkemedelsbehandling. Det drabbar barnen och deras familjer. 

Mer fokus på insatser

Nu behövs ett reformarbete för en mer sammanhållen och personcentrerad vårdkedja, menar utredarna. Mer fokus bör läggas på insatser och stöd i stället för på utredningen i sig. De vill se satsningar på icke-farmakologiska behandlingsmetoder och att en ansvarig vårdgivare ska utses. Målet bör vara en vårdkedja med så få aktörer som möjligt. 

På Stockholm kids arbetar alla enheter gränsöverskridande. Ett barn som går hos sjuksköterskan för uppföljning av adhd-mediciner och har behov av första linjens psykiatri kan vara kvar på mottagningen. Det gäller också de som har aktuell läkarkontakt på lättakuten eller specialistläkarmottagningen. 

Förtvivlade föräldrar

Att ha tillgång till alla vårdgivare på samma ställe betyder mycket för de här familjerna. Det säger psykologen Evelina Bihl på Stockholm Kids. Hon pratar dagligen med förtvivlade föräldrar som ringer för att de inte vet vart de ska vända sig med sina barn som mår dåligt. 

— Jag förstår dem. Att själv behöva ringa till de olika vårdinstanserna och ofta mötas av att mottagningarna inte har några lediga nybesökstider är inte enkelt. Den felande länken är att ingen har helhetsansvar och därför kan många säga nej till patienter. Kvar står desperata föräldrar utan hjälp, säger hon. 

Det har gått fem år sedan Josefine Davidson traskade upp till Praktikertjänst med sin skiss till Stockholm Kids. 

— De var lite skeptiska till budgeten först, men jag var stensäker på att konceptet skulle fungera. På den tiden arbetade jag på det privata barnsjukhuset Martina och såg vilken fin vård som erbjöds där. Min vision var att kunna erbjuda ett sådant mottagande till alla, fast kostnadsfritt genom avtal med regionen. 

I dag är hon chef över 23 anställda och trycket är högt. Inom kort ska källarvåningen renoveras för att ge plats för fler patienter. Till hösten startar de fördjupade föräldrautbildningskurser och fortsätter att utveckla verksamheten. Drömmen är att få in en arbetsterapeut och en dietist i teamet, men än så länge ingår det inte i avtalet med regionen. 

Sparsam med att dela med sig

Trots att det var Josefine Davidsons personliga erfarenheter som gav inspiration till mottagningen är hennes son inte patient här, det hade inte känts rätt. Men hon har fått en hel del stöd och kloka råd av medarbetare ändå. 

I mötet med familjerna ger hon gärna konkreta tips som hjälpt hemma hos henne, men avstår från att berätta om sonen för att skydda honom. 

— Jag tycker inte att det är särskilt professionellt att prata för mycket om sitt eget, men däremot känner jag igen mycket av det som föräldrarna berättar om. Ibland tänker jag att barnen skulle ha hjälp av att jag berättade, men jag har inte gjort det än. 

I stället har Josefine Davidson gett uttryck för sina egna erfarenheter och åsikter i ett par debattartiklar. Senast handlade det om bristen på stöd från skolan.

— För vår del har vi fått bra hjälp från bup, men skolan har inte kunnat erbjuda det stöd min son behövt. Jag har kämpat i många år nu och till och med anmält till Skolinspektionen, men det har inte lett någonstans. Jag tänker på alla föräldrar som inte är lika resursstarka som jag, hur går det för dem?

Fotnot: Inför denna artikel har Josefine Davidsons son gett sitt medgivande till att hon berättar om hans diagnos.