Matilda Eriksson suckar uppgivet. Hon är ett av fyra huvudskyddsombud med ansvar för Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göte­borg. Även om hennes dagar är fulltecknade i vanliga fall liknar den här våren och försommaren ingenting hon varit med om tidigare.

Personal har flyttats och utsatts för allvarliga risker, scheman har gjorts om, övertiden har slagit i taket och semestrar dragits in. Samtidigt har relationen till arbetsgivaren förändrats.

– Jag förstår att det har varit nödvändigt med snabba beslut och stora förändringar, men just därför är det extra viktigt att ha ett gott samarbete. Arbetsgivaren har skyllt allt på krisen och struntat i att förankra besluten hos oss, säger hon.

"Det är lite tufft"

Det har blivit långa arbetsdagar på fackexpeditionen som ligger i ett industriområde en bit från Östra sjukhuset där de flesta av Göteborgs covidpatienter vårdas. Väl medveten om hur Vårdförbundets medlemmar har slitit den här våren och sommaren vill Matilda Eriksson inte att det ska låta som att det är hon och andra förtroendevalda som har haft det svårt.

– Men när man har gjort tre niotimmarspass på raken och ändå känner att man inte hinner med, då är det lite tufft.

Vårdförbundet delar lokaler med andra fackliga organisationer och har nytta av det nära samar­betet med bland andra Kommunal. Ute är det varmt och Matilda Eriksson har en somrig klänning och barfota fötter i sandaler. Mobiltelefonen ringer stup i kvarten och mejlen droppar in snabbare än hon hinner öppna dem.

Får arbetsgivaren göra så här?

Det är tisdag morgon i början av sommaren och tillsammans med sina kolleger förbereder Matilda Eriksso­n en mbl-förhandling med arbetsgivaren om de förestående – eller snarare uteblivna – semestrarna på sjukhusen.

– Folk är mer slitna än vanligt och frustrationen är stor. Beskeden kommer sent och många är oroliga för att de inte ska få den semester de blivit lovade. Medlemmar hör av sig och undrar om arbetsgivaren verkligen får göra så här. En del är väldigt upprörda och undrar varför inte Vårdförbundet gör mer, säger Matilda Eriksson.

Hon går in på sitt rum och passerar en handskriven rosa skylt på dörren med texten "Fight like a girl". Nog är hon beredd på strid alltid. Vårdförbundet har begärt in semesterlistor från alla enheter för att gå igenom vad som hänt.

– Vi har också efterlyst vittnesmål från medlemmar och planerar att tvista om några ärenden.

Stora schemaförändringar

I början av covidkrisen handlade de fackliga frågorna mycket om förflyttning av personal, skyddsutrustning och övertid. Eftersom antalet intensivvårdsplatser behövde ökas snabbt blev det stora schemaförändringar. Med bara någon veckas varsel skulle en sjuksköterska plötsligt jobba varannan helg i stället för var tredje, eller var femte.

Hon tycker att personalen och de fackliga organisationerna varit förstående för arbetsgivarens åtgärder trots att de inverkat stort på privatlivet.

– I vanliga fall har vi enligt arbetstidslagen rätt att ha ett nytt schema för granskning i tio dagar, men det kravet har vi inte ställt nu, det är en eftergift från vår sida.

Stötta lokala skyddsombud

Matilda Eriksson har jobbat fackligt sedan 2014 och heltid som huvudskyddsombud i två år. En viktig del i arbetet är att stötta de lokala skyddsombuden som har fått många frågor under pandemin. Förvirringen kring skyddsutrustningen var en av de svåraste frågorna, tycker hon. Vårdförbundet drev linjen att de som ger vården ska avgöra vilken skyddsutrustning som krävs och att man måste kunna känna sig trygg.

– Det fanns stora förväntningar på att vi skulle agera fackligt, men vi hade dåligt stöd i regler från myndigheterna. Vi fick igenom förändringar i regelverket, nu står det att visir kan kompletteras med munskydd.

Förutom pandemi­frågorna är Matilda Eriksson­s dagar fyllda av allt det vanliga fackliga arbetet. Lönerevision som pågått i flera månader, avdelningar med arbetsmiljöproblem, mbl-förhandlingar och tvister. När klockan är halv fem och hennes arbetsdag egentligen borde vara slut åker hon iväg för att träffa en medlem som vill gå ur Vårdförbundet. Då har hon fortfarande 50 olästa mejl i inkorgen.

Tina Dahlman.jpg
Tina Dahlman har haft en tuff vår och sommar som biomedicinsk analytiker och huvudskyddsombud på sjukhuset i Falun. Foto: Maria Hansson

Dalarna: förflyttning av personal

Den här våren och sommaren har Tina Dahlman, huvudskyddsombud i Dalarna, fått rycka in mycket på labbet i Falun. I vanliga fall jobbar hon fackligt fyra dagar i veckan och som biomedicinsk analytiker på klinisk mikrobiologi en dag. Men nu är personalbristen stor och covidproverna många. Det fackliga för­söker hon hinna med ändå, på tåget hem till Ludvika och ibland på kvällarna.

– När man är facklig vet man inte riktigt när arbetsdagen börjar och slutar. Om någon ringer svarar jag även om jag har slutat för dagen eller har gått på semester.

I Dalarna har Vårdförbundet drivit flera ärenden som gäller förflyttning av personal, bland annat skolsköterskor som skulle börja jobba i äldrevården.

– Vi hade några som kände att de verkligen inte klarar av det. De har arbetat med barn i hela sitt yrkesliv och aldrig tidigare inom äldrevården. Efter förhandlingar drog arbetsgivaren tillbaka förslaget om förflyttning och senareläggning av semestern för de berörda skolsköterskorna.

Vågar säga ifrån

Tina Dahlman är vice ordförande för Vårdförbundet Dalarna. Hon tror att hennes styrka som förtroendevald är att hon vågar säga ifrån och inte bara finner sig i vad som bestäms uppifrån. Den styrkan har hon fått användning för många gånger under covidpandemin när hon ifrågasatt delade semestrar, förflyttningen av personal och en orimlig arbetsbörda på labbet.

I en kris blir facket viktigare än någonsin, upplever hon.

– Det blir lite grann som att nu ska vi i facket visa vad vi går för. Medlemmarna förväntar sig att när det krisar ska de känna att de har facket i ryggen. Ibland har det verkligen varit svårt. Vi har ju medlemmarnas bästa att ta hänsyn till, men sen är det patienterna och så arbetsgivarens önskemål. Vi har ett inflytande och kan lyfta fram farhågor och risker, men det är inte vi som bestämmer.

Stockholm: skyddsutrustningen

Martin Junker
Huvudskyddsombudet Martin Junker har fått många fler samtal än vanligt från oroliga medlemmar. Foto: Alexander Donka

Martin Junker är huvudskyddsombud för Vårdförbundet i Stockholms stad och har ansvar för 13 stadsdelar. Där har oron kring skyddsutrustningen varit den stora frågan. I början var förvirringen stor inom äldreomsorgen och dessutom blev det snabbt brist på utrustning.

– Många medlemmar hörde av sig och undrade vilka riktlinjer som gällde. Den stora mängden information gjorde det svårt att hänga med och de tyckte att det kom olika direktiv från Folkhälsomyndigheten, chefer och medicinskt ansvariga sjuksköterskor.

Kommunal ställde ganska snabbt tuffa krav och lade även ett skyddsstopp på äldreboendet Serafen på Kungsholmen. De ansåg att visir inte var tillräckligt, utan krävde att munskydd också skulle användas vid covidvård. Vårdförbundet valde en annan väg.

– Vi hade också funderingar på skyddsstopp på några arbetsplatser där det fanns problem, men vi märkte att arbetsgivaren lyssnade på oss. Där vi bad om att få åtgärder fick vi det, så vi har inte tyckt att det varit nödvändigt, säger Martin Junker.

Ledande roll för sjuksköterskorna

Pandemin har medfört att de flesta möten har hållits via telefon och Skype, men Martin Junker har ändå varit ute på 10—15 äldreboenden och träffat medlemmar och förtroendevalda, ofta tillsammans med mas och chefer.

– Från Vårdförbundet har vi tryckt på för att sjuksköterskorna ska få bra information och rätt skyddsutrustning. Men framför allt att de ska kunna ta en ledande roll i omvårdnaden. De arbetsplatser som haft god sjuksköterskebemanning med rätt kompetens och erfarenhet har klarat sig bättre under pandemin.

Mängden information från olika håll gjorde det svårt att hinna ta till sig allt även för skyddsombuden. För Martin Junker, som var ny på tjänsten som huvudskyddsombud på heltid, har det varit en tuff tid.

– Ja, många gånger har man känt sig otillräcklig. Vi är ju så få förtroendevalda i Stockholm och det är många arbetsplatser och väldigt mycket att sätta sig in i.