Som Vårdfokus berättade om i går är köerna till barn- och ungdomspsykiatrin långa och möjligheten för barn och unga att få hjälp inom vårdgarantins ramar beror mycket på var i landet de bor.

Läs mer: Grafik: Så många får komma till bup i tid

På vissa håll, som i Jämtland-Härjedalen och Västerbotten, får knappt vart femte barn en tid för en första bedömning inom 30 dagar. På Gotland, däremot, får alla sökande ett besök i tid, både till första bedömning, utredning och behandling.

Hur kommer det sig att Gotland, landets näst minsta region, har de kortaste köerna till bup? Vårdfokus ringde upp enhetschef Maria Ten Siethoff och specialistsjuksköterskan Linda Adegren på bup i Visby för att fråga om receptet.

– Jag har duktiga medarbetare, alla tjänster är tillsatta och alla vet vilken roll de har. Vi har flyt på logistiken och väldigt bra samverkan med elevhälsan och socialtjänsten, säger Maria Ten Siethoff.

Hårt tryck

Men det betyder inte att de inte får kämpa som bara den för att få det att gå ihop, fortsätter Maria Ten Siethoff. Framför allt handlar det om ett högt tryck på neuropsykiatriska utredningar och behandlingar. Av öns drygt 60 000 bofasta är 11 000 under 17 år. 1 200 av dem är registrerade inom bup.

– Det är en hög andel. Jag tror att det beror på att vi har ett gott rykte. Familjer hör från andra att de kan få bra hjälp hos oss och drar sig inte för att söka hjälp. Vi har också nära samarbete med elevhälsan som vet vilka de kan remittera till oss, säger specialistsjuksköterskan Linda Adegren.

Hon är en av fem sjuksköterskor på mottagningen. Två av dem – inklusive hon själv – är specialistsjuksköterskor inom psykiatri, en är barnsjuksköterska och två grundutbildade.

Som kontaktsjuksköterskor är de motorn i verksamheten och Maria Ten Siethoff lyfter gärna deras arbete som en anledning till att det fungerar så bra.

– Sjuksköterskorna är jätteduktiga. De gör första bedömningen, håller i föräldrautbildningarna och adhd-coachning. De är navet på mottagningen, säger hon.

Alla hjälps åt

Linda Adegren håller med om att sjuksköterskorna har ett stort ansvar och det är något hon trivs med.

– Det finns en stor tilltro till vår kompetens, både från familjerna och kollegerna. Men vi känner också våra begräsningar och ber om hjälp om det är saker vi inte behärskar. Alla hjälps åt här och vi diskuterar allt i våra team, säger Linda Adegren som också är sektionsansvarig för hela personalgruppen.

Vid den första bedömningen använder sig sjuksköterskorna av intervjuverktyget Minikid och hänvisar sedan barnen vidare till rätt vårdnivå. Ibland räcker det med ett första besök hos sjuksköterskan, ibland blir det årslånga kontakter.

Visst kan det finnas fördelar med att regionen är liten, medger Linda Adegren. Beslutsvägarna är korta och alla aktörer runt barn och unga känner varandra. Första linjens psykiatri sitter i samma lokaler som socialtjänsten, vilket underlättar samarbete.  

Bup känner elevhälsans personal väl och skolsköterskorna hjälper ofta till med uppföljningar av till exempel adhd-behandling som viktkontroll och blodtryck.

Svårt med spetsen

Men allt är inte rosenrött på ön.

– Vi har inte all spetskompetens, det går inte när vi är så få. Vi kan sitta och drömma om ett eget ocd-team som är specialister på tvångssyndrom, men det är inte aktuellt. I stället får enskilda i personalen fördjupa sig inom vissa områden.

Det kan också vara svårt för patienterna att delta i de gruppverksamheter som mottagningen erbjuder, eftersom risken att man stöter på någon man känner är ganska stor. Enligt Linda Adegren är det kanske ett större bekymmer för ungdomarna än för de vuxna – föräldrarna tycker ofta att det är skönt att se att det är fler i samma situation.