När Anna William-Olsson cyklade förbi Rålambshovsparken på väg till jobbet i våras blev hon ibland riktigt arg. Hur kunde familjer fortsätta att ha picknick som vanligt när hon och hennes kolleger arbetade tretton timmar i sträck, i full skyddsutrustning, utan att ens få något att dricka?

– Det kändes som om vi levde utanför samhället på något sätt. Att det vi upplevde på avdelningen inte påverkade människorna utanför. Det var jobbigt att se, berättar hon.

På jobbet, på Capio St Görans sjukhus, kunde Anna William-Olsson pysa ut sin frustration. Här fanns kolleger som förstod och en psykolog som stöttade i det dagliga krisstödet.

Svårt att räcka till

På avdelningen hade antalet patienter tredubblats på kort tid, personalen jobbade pass på tretton timmar och många av dem hade aldrig satt sin fot inom intensivvården tidigare. Att genom krisstödet få prata om allt det hemska som skedde med patienterna och om livet i stort betydde mycket.

– Även om vi hade olika förutsättningar så kom det fram i samtalen att vi hade samma känslor. Narkosen kunde säga att de inte räckte till. Vi från iva kunde känna att vi inte hann förklara allt för dem, som vi ville. Då kunde vi peppa varandra. Jag är övertygad om att de djupare samtalen lade grunden till att vi klarade det så bra och lärde känna varandra, säger Anna William–Olsson.

Samtalen fungerade som temperaturmätare för gruppen. Man visste om någon hade en dålig dag och kunde ta hänsyn till det. Det kunde annars vara svårt att uppfatta bakom skyddsmasker och apparater inne på rummet, berättar Anna William–Olsson.

Milt tvång

Krisstödet på iva rullades igång bara ett par veckor efter att den första covid-19 patienten blivit inlagd på sjukhuset i mitten av mars. Initiativet kom från smärtklinikens psykologer och fick snabbt stöd från ledning och enhetschefer på anestesikliniken och iva.

För Birgitta Olgren, enhetschef på iva, var det viktigt att krisstödet skulle vara schemalagt.

– Jag försökte på ett mjukt sätt att tvinga alla att vara med, vi planerade tider och såg till att alla kom iväg. Ville man inte prata själv så satt man med och lyssnade. Någon kunde ha det roddigt hemma eller vara extra trött och det var viktigt att veta var ens kolleger befann sig. Vi var tvungna att koll på varandra, säger hon.

Under samtalen kunde det hända att ”någon föll igenom" och de kunde då erbjudas individuellt stöd. Cheferna deltog inte i personalens reflektioner med psykologerna, utan fick eget krisstöd.

–För oss var det viktig att vara närvarande på avdelningen hela tiden och scanna av hur personalen mådde, berättar Birgitta Olgren.

Ingår i en studie

Personalen fick under den mest akuta fasen också skriva dagbok och fylla i en enkät om hur de mådde. Materialet kommer att användas i en studie som inititerats av Capio St Göran och som sker tillsammans med forskare vid Karolinska Institutet.

Studien ska undersöka de psykologiska reaktionerna hos personalen som vårdat patienter med covid-19. Den kommer att titta på faktorer som riskerar att leda till psykisk ohälsa och utifrån det utveckla psykologiska stödinsatser för vårdpersonal.

Resultatet ska öka kunskapsläget kring vilka behov personalen upplever, hur de ska bemötas och vilka stödinsatser som är effektiva under extrema lägen som en pandemi.

Viktiga verktyg

Det har nu gått ett par månader sedan personalen på St Görans intensivvårdsavdelning stod mitt i coronastormens öga. När Anna William-Olsson tittar tillbaka känner hon sig stolt. De gjorde ett otroligt jobb och de kom ut ur det någorlunda hela, mycket tack vare krisstödet.

– Psykologen hjälpte mig att hitta andra vägar till återhämtning. När jag helst ville ligga i soffan och titta på Netflix och äta pizza kunde de försiktigt påminna mig om att det också var bra att komma ut i dagsljus varje dag. Det behövde inte vara någon löptur, men en liten promenad räckte. De gav mig verktyg som hjälpte mig att hantera situationen.

Acceptera alla känslor

En av de viktigaste sakerna som Anna William-Olsson lärt sig av psykologen är att alla känslor är okej.

– Jag kunde vara jättetrött och inte vilja gå in på salen. Då sa psykologen att 'det är helt okej att känna så, men det betyder inte att det kommer vara likadant hela passet. Om en halvtimme kanske det känns annorlunda'. Det hjälpte mig mycket. Jag tog en paus, drack lite vatten och sedan kunde ta jag på mig skyddsutrustningen igen och jobba på, säger hon.

Inför semestern fick personalen också en föreläsning som hjälpte Anna William-Olsson mycket. Den handlade om återhämtning och hur de skulle kunna hantera sina egna och familjens förväntningar.

– Jag längtade efter att vara med barnen och de efter mig. Men jag var så trött och ville bara ligga under en filt och vila när barnen ville bada. Då pratade vi om att vi kunde ha lugna förmiddagar och sedan åka till stranden efter lunch, det fungerade bra.

I dag är de flesta tillbaka på jobbet efter semestern och arbetet med de kritiskt sjuka på avdelningen forsätter. Även om det är sällan de får in någon covid-19 patient. Krisstödet har återgått till de dagliga, korta reflektioner som de är vana vid utan psykologernas närvaro. Forskningen går in i en ny fas med uppföljande enkäter och dagboksanteckningar.

På iva finns nu också så kallade kamratstödjare som har lite extra ansvar för att fånga upp hur kollegerna mår.