Drygt 70 procent av eleverna som skolsköterskan Johanna Brännström träffar genom Närvaroteamet har, eller får, en neuropsykiatrisk diagnos.

— Att de inte går till skolan beror inte på att de inte vill — utan på att de inte kan. Kunskapskraven är alldeles för höga. Mycket av det som eftersträvas i läroplanen, som att kunna analysera, beskriva och kommunicera, är precis det som de här eleverna har svårt för och det knäcker dem.

Ett kitt kring barnet

Johanna Brännström arbetar sedan tre och ett halvt år med att fånga upp barn och unga i Skellefteå kommun som är — eller riskerar att bli — så kallade hemmasittare. Hon handleder elevhälsans personal, stöttar familjen och fungerar som ett kitt mellan de olika aktörerna kring barnet. 

För henne är skolan den viktigaste friskfaktorn för barn som mår dåligt. 

— Här får de en social tillhörighet och en möjlighet att utveckla sina styrkor och intressen. Hamnar de utanför kan det få konsekvenser hela vägen upp i vuxenlivet. Risken är att de kanske söker tillhörighet i gäng med kriminalitet och missbruk, eller tvärtom — isolerar sig och mår sämre. 

Knuffar på skolan

Närvaroteamets viktigaste uppgift är att få till en samsyn kring barnets problematik och samordna de olika verksamheterna. Ofta är det långa väntetider för utredningar och beslut, men det finns mycket man kan göra under tiden. Johanna Brännström säger att hennes roll handlar mycket om att knuffa på skolan och bup.

— Det är alltid så mycket väntan för de här familjerna. Om ett barn utreds för autism tycker jag att de kan få anpassningar direkt, man behöver inte vänta på diagnosen.

Ofta är det föräldrarna själva som hör av sig. När skolan inte fungerar blir det lätt konflikter hemma och det är inte ovanligt att föräldrar beskriver att de har både blåmärken och sönderslagna kök.

Symtom på något annat

Närvaroteamet börjar alltid med att kartlägga orsaken till att barnet inte går i skolan. Handlar det om något annat än ont i magen, trötthet eller spelsug? Det gäller att inte fastna i bara en förklaringsmodell. Många gånger har eleverna mer problem än de visar och där ångesten, bråken och spelandet är symtom på något annat. Att dra ur datorsladden räcker inte, menar Johanna Brännström.

Förutom föräldrarna pratar man med skolan, bup och eventuellt socialtjänsten om den är inkopplad. Johanna Brännström är också mån om att ha egen kontakt med eleven.

— Jag vet inte hur många gånger jag hört att det är omöjligt att prata med barnet, men som gammal skolsköterska ger jag inte upp. Vi använder bilder och färdiga påståenden som gör det lättare för dem att sätta ord på sina känslor. Det gäller att vara nyfiken och genuint intresserad av svaret.