Här har de gått stärkta ur covidkrisen

I pandemins spår: Kristianstad. I början var röntgensjuksköterskorna på CSK rädda. De fick fler och fler patienter med covid eller som var misstänkt smittade. Allt var okänt och ovisst. Men när de väl hade lärt sig att hantera det nya blev de stärkta i sin kompetens och sitt samarbete.

Lokalerna uppe på röntgenavdelningen på CSK, Centralsjukhuset i Kristianstad, är stora och ljusa. Personalen verkar ostressad och skämtar glatt med varandra. Röntgensjuksköterskorna vi träffar är ett sammansvetsat gäng som trivs ihop. De flesta har jobbat här i många år och är trygga i sitt arbete.

Men det var skakigt en tid i våras när de första covid-patienterna dök upp.

— Vi var alla rädda, men vi visste samtidigt inte vad vi var rädda för. Ingen visste ju vad det här var. Hur lätt kunde man bli smittad? Tänk om jag drar hem något till min familj? Det var många frågor i början som var svåra att besvara, säger Elvira Sabic Zembo, som är röntgensjuksköterska och enhetschef.

Första covidpatienten

Det första fallet på CSK dök upp en fredagskväll i början av mars. Det var Deljin Kristoffersson och Johan Larsson som jobbade då.

— Vi visste hur vi skulle jobba och hur vi skulle klä oss, det hade vi gått igenom, så just då var det inte så svårt. Det riktigt jobbiga kom sen med den stora mängden patienter. Det krävs mycket för att förbereda och genomföra en undersökning med covidsjuka eller misstänkt smittade och sen ska allting rengöras i efterhand, berättar Johan Larsson.

När det var som mest intensivt på våren och försommaren var varannan CT-undersökning en misstänkt covid.

— Det svåraste har ändå inte varit covid-patienterna utan alla andra patienter som ska in emellan. När man ser att det är 25 undersökningar som väntar är det inte så kul, säger Johan Larsson.

Varmt i skyddsutrustningen

Vi går ut i korridoren för att ta några bilder och fortsätter till datortomografin. Gabriella Söder berättar att det inte tog lång tid för röntgensjuksköterskorna att lära sig se vilka förändringar på lungorna som var typiska för covidpatienter.

— Vi kan se om det ser lite suspekt ut, men sedan är det ju läkarna som ställer själva diagnosen.

Deljin Kristoffersson tar vant på sig skyddsutrustningen som krävs vid misstänkt smitta. Redan efter några minuter bakom visir och munskydd börjar det kännas varmt.

— Ibland känns det nästan som om man ska kvävas, och så blir det imma om man bär glasögon, säger Cecilia Karlsson.

Jobbiga erfarenheter

En av hennes jobbigaste erfarenheter från den här tiden var när hon gjorde en röntgenundersökning utan skyddsutrustning på en patient som i efterhand visat sig ha covid-19.

— Jag gjorde en datortomografi där vi skulle titta på en patients lungor av andra skäl och började faktiskt undra eftersom jag såg förändringar som jag tyckte var konstiga. Så när Elvira sedan kom och berättade att den här patienten hade testats positivt för covid efter undersökningen hos oss blev jag inte förvånad. Men det är klart att det kändes osäkert innan jag visste att jag inte hade blivit smittad, berättar Cecilia Karlsson.

Deljin Kristoffersson säger att det knappast går att skydda sig helt med den mängd patienter de har på röntgen, även om alla är medvetna om riskerna och alltid tar på sig skyddsutrustning när det finns minsta misstanke.

— Jag höll på med en patient i tre timmar, han hade en trakeostomi och hostade mycket av den anledningen. Flera gånger hostade han mig rakt i ansiktet. Sedan visade det sig att han också hade covid. Men jag klarade mig och då har man ju tänkt att det kanske krävs rätt mycket för att bli smittad, säger Deljin Kristoffersson.

Det är endast en i personalen på röntgen som själv blivit sjuk – och det var under semestern.

— Kanske visar det ändå att våra rutiner och skyddsåtgärder har fungerat, säger Elvira Sabic Zembo.

Bra samarbete på sjukhuset

De tycker alla att den här tiden under covidpandemin har fungerat så bra som det varit möjligt. Till stor del beroende på genomtänkta förberedelser på alla nivåer och att alla avdelningar inom sjukhuset har samarbetat. Varje dag klockan 9:15 har representanter från alla avdelningar samlats till stormöte på sjukhuset. Det har gjort att alla fått samma information och överblick av läget.

— I början fanns det en liten oro för att allt var så ovisst, men rutinerna har förbättrats successivt och nu känner jag mig trygg med de rutiner som vi har, säger Gabriella Söder.

Hon framhåller också hur samarbetet och kommunikationen har förbättrats med de andra avdelningarna på sjukhuset under den här tiden.

— Nu vet de nere på akuten och andra avdelningar att de inte behöver jaga oss, vi arbetar på så snabbt vi kan och prioriterar efter det medicinska behovet. Vissa kvällar när vi kanske inte haft så mycket folk och det har blivit mycket att göra har vi kunnat fråga om de har någon som kan följa med och hjälpa till om det till exempel är en patient som är väldigt tung och som ska upp till oss och röntgas, berättar Gabriella Söder.

Teamarbetet har stärkts

— Vi har också kommit varandra närmare här på avdelningen. Vi har fått bättre koll på varandras styrkor och svagheter och hjälps åt ännu mer än tidigare, säger Josefine Hansson.

Det är en upplevelse som de alla lyfter fram när vi frågar vad som är deras viktigaste erfarenhet från den här tiden. Teamarbetet har stärkts och alla har blivit bättre på att be varandra om hjälp.

— Även om det är en ny situation och mycket känns ovant så går allt att lösa. Och vi sitter alla i samma båt, säger Johan Larsson.

Kollegerna som går förbi skämtar med dem som poserar framför Vårdfokus kamera, stämningen är avspänd och hjärtlig. På CSK fick alla fyra veckors semester och den trötthetsskuld som vi mött på andra sjukhus ser vi inte här, åtminstone inte på röntgenavdelningen. Om det värsta skulle hända, att det blir en andra våg med covidfall, känner de sig beredda.

— Vi är redo, vi har alla rutiner på plats, säger Elvira Sabic Zembo.

Möjligtvis skulle de velat ha lite mer uppskattning. Röntgensjuksköterskornas insatser under pandemin har hamnat i skuggan – som vanligt.

— Vi har inte fått lika mycket applåder som personalen på iva och akuten. Det är kanske inte så konstigt, men om vi skulle gå hem skulle övrig verksamhet drabbas hårt, vi är trots allt en väldigt viktig kugge i diagnostiken, säger Johan Larsson.

Läs hela artikelserien: