De botar hepatit C på anstalten

En gång i månaden åker sjuksköterskan Lisa Gunnarsson och läkaren Kristina Cardell från infektionskliniken i Linköping till Skänningeanstalten. Med nya effektiva mediciner kan de nu bota hepatit C hos en utsatt riskgrupp som vården annars har svårt att nå.

Det är en storväxt man som tar plats på britsen bredvid Lisa Gunnarsson. Vi kan kalla honom Janne, men egentligen heter han något annat. Ur kragen på Kriminalvårdens grå bomullströja letar sig flera tatueringar högt upp på halsen. Håret är snaggat och på armar och händer syns ärr från nålstick. Åren med intravenöst missbruk och kriminalitet har satt sina spår.

— Ska du kolla att min lever lever? undrar Janne med en blinkning.

Humöret är på topp och förväntan stor på vad fibroscanundersökningen ska visa. Det har gått sex månader sedan han avslutade sin hepatit C-behandling här på Skänningeanstalten och i dag är det dags för den sista uppföljningen.

Smidigare rutin

Tidigare fick interner med hepatit C åka till infektionskliniken i Linköping för behandling. Det krävde alltid mycket resurser eftersom de behövde ha tre anställda från anstalten med sig och även sjukhusets väktare involverades.

Fram till för ett år sedan. Då sjösattes ett nytt arbetssätt av sjuksköterskan Lisa Gunnarsson och hennes kollega inne på Skänningeanstalten Anna-Karin Karlsson. Sjuksköterskorna ville förenkla behandlingen för patienterna och göra arbetet smidigare för alla inblandade.

Slippa handfängsel

De ville också göra vården värdigare för patienterna.

— Vi arbetar mycket med att få patienterna delaktiga i vården och vill inte att den ska upplevas som ett tvång. Men när internerna måste ha handfängsel och midjebälte och medföljande väktare inne på rummet på grund av rymningsrisken kan det bli svårt att få till en bra relation, berättar Lisa Gunnarsson.

Nu sker besöken på anstaltens egen vårdcentral. Kriminalvårdens sjuksköterskor, Francesca Prata Larsson, och Anna-Karin Karlsson erbjuder alla nya interner en hälsokontroll där screening för hiv, hepatit B och C, klamydia och gonorré ingår.

De som har hepatit C, vilket de ofta känner till sedan tidigare, får en remiss till infektionsmottagningen i Linköping och ytterligare prover tas inför eventuell behandlingsstart.

Få biverkningar

När patienterna träffar Lisa Gunnarsson och läkaren första gången är de välinformerade och ofta motiverade att påbörja behandling. Med de nya antivirala läkemedlen mot hepatit C från 2015 är biverkningarna få i jämförelse med den tidigare krävande, ofta årslånga, interferonbehandlingen.

I dag är behandlingstiden kort, mellan åtta och tolv veckor, och effekten mycket god. De allra flesta läker ut sin infektion och det är bra att passa på under tiden de avtjänar ett straff på anstalt.

Portabel fibroscan

På britsen kontrollerar sjuksköterskan Lisa Gunnarsson Jannes lever och dess elasticitet med hjälp av den portabla fibroscannen. Undersökningen, som görs både inför behandlingsstart och på efterkontrollen, är ett mått på leverns funktion och hur påverkad den är av virusinfektionen.

Lisa Gunnarsson för dopplern över levern. Hon kan konstatera att det skett en stor förbättring sedan den första undersökningen, nu är värdena helt normala. Virusfri blev han redan fyra veckor in på behandlingen och tre månader efter avslutad kur kom beskedet att infektionen var helt utläkt.

Janne tycker att det känns skönt att slippa tänka på alla hygienprylar och vara rädd att smitta någon. En utläkt hepatit C stärker känslan av att lämna något bakom sig — även om risken att bli smittad igen finns där.

— Nu kan jag börja om — för min dotters skull. Det är för henne jag gör det här. Jag har försakat allt på grund av missbruket och nu måste jag ta ansvar. Någonstans måste jag bryta den onda cirkeln och se till att släktträdet blir grönt — inte rött.

Får en annan kontakt

Av de 40 patienter som påbörjade hepatit C-behandling på Skänningeanstalten det första året fullföljde 38 behandlingen och är nu friska. Det är ett steg närmare WHO:s mål om att sjukdomen ska vara utrotad 2030 samtidigt som personalen lyckats med sin vision om en värdigare vård.

— Patienterna är verkligen nöjda. Utan handfängsel och väktare inne på rummet får vi en helt annan kontakt och de kan prata fritt, det känns jättebra, säger Lisa Gunnarsson.

Öppenhet är en viktig del i det förebyggande arbetet. Tillsammans kan de prata om hur man kan undvika att bli smittad igen. Kriminalvårdssjuksköterskan Anna-Karin Karlsson beskriver det som att så ett frö.

— Som sjuksköterskor har vi en annan roll än kriminalvårdarna, samtidigt ska vi inte vara naiva och tro att vi kan förändra allt. Man får räkna med återfall i missbruket, men kanske underviker de då att injicera.