Psykiatrisjuksköterskan: Utan hjälp i tid blir barnen sämre
”Det är klart det är otillfredsställande med så många barn i kö”, säger Åsa Sköld, psykiatrisjuksköterska på bup i Örebro som kritiserats av Ivo för sina väntetider.
Åsa Sköld är koordinator för det team som skapades på bup i Örebro för att renodlat jobba med neuropsykiatriska utredningar och kapa köerna. När det var som värst var väntetiden upp till två år. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade att det inte är förenligt med god vård, som Vårdfokus berättat tidigare idag.
– Det är ett extremt tryck på utredningar. Vi har ett ständigt inflöde – högre än det vi hinner utreda. Det drabbar alla barn, även de med andra besvär som exempelvis självskadebeteende och depressioner, säger Åsa Sköld.
Barn med ångest
Att köerna till utredningar växte även sedan teamet inrättats 2017 berodde, förutom på ett kompetenstapp när personal övergick till privat verksamhet, på att barnen som väntat länge hunnit få så många andra problem, enligt Åsa Sköld.
– Det var så mycket pålagringar på barnen så vi fick inte ut dem så fort som vi hade trott, ärendena var mer komplexa än de såg ut. Det fanns till exempel autistiska barn som inte fått hjälp i tid och hade svårt med ångest och depressioner.
Skillnaden mot den privata verksamhet som regionen upphandlat endast för att utreda huruvida barnet har en neuropsykiatrisk diagnos, är att bup utreder hela barnet, betonar Åsa Sköld. Teamet tittar inte bara på adhd eller autism, till exempel, det kan vara en svår depression eller ett trauma som ligger bakom symtomen och som det gäller att fånga upp.
Nu gör teamet 13-17 neuropsykiatriska utredningar i månaden. Den privata vårdgivaren gör 16 i månaden.
– Vi i teamet har blivit tajtare och snabbare, det är jätteskönt. Men det är fortfarande många barn i kö och det är inte bara bup som kan lösa det – det är hela samhällets ansvar. Man måste få stöd och hjälp i skolan utan att ha en diagnos, eller av socialtjänsten som förälder, säger hon engagerat.
Lyckas lösa livet
Åsa Sköld är förtjust i patientgruppen, i hur föräldrar och barn, trots svårigheter, lyckas lösa saker i livet. Hon berättar om en liten pojke som fått diagnos och behandling och med lysande ögon kom springande emot henne och meddelade: ”Åsa, Åsa, jag är inte bråkig längre”. Och om tonåringen med ADD som förstår allt som sägs till henne men uppfattas som lat och ointresserad för att hon ”inte har någon knapp som lyfter rumpan”, som Åsa Sköld beskriver det.
– Men med larm i mobilen, pedagogiska hjälpmedel, tydlighet och rutiner för när de ska sova, gå till skolan, göra läxor och vad de ska ha på sig kan de här ungdomarna träna och bli bättre på att göra det de ska. Den här flickan mår jättebra nu och gick ut nian med godkända betyg.